Drum'n'bass är på gång i England igen.

Jaha.

Jag skulle ljuga om jag säger att jag lever och andas drum'n'bass. Däremot gillar jag det i lagom stora doser. Periodare. Men den drum'n'bass som kommer min väg dyker upp just så: den kommer min väg. Jag snubblar över den. Eller så landar den i mitt knä.

Så när jag nu hör talas om att drum'n'bass är på gång i England igen kan det säkert stämma. Eller ja, det har väl, som alla genrer, aldrig försvunnit. Men när tidningarna upptäcker att de inte skrivit något om en genre på ett tag är den ju död. Om man frågar tidningarna.

Whatever.

Mer specifikt ska den senaste drum'n'bass-vågen mycket handla om att ”drum'n'bassisiera” (där har du ett ord som aldrig kommer höras i Svenska Akademiens korridorer) låtar från andra genrer. Inget nytt fenomen, det har gjorts över hela musikbanan (även om Jamaica förmodligen sitter ganska säkert på tronen). Det är inget som inte gjorts inom drum'n'bass heller, men nu ska det alltså vara en mer uttalad trend.

Beverley Knight, Moby, Frou Frou och Holly Valance är fyra sådana artister som dyker upp i omarbetad form på den samling Aphrodite (Gavin King) har mixat ihop. På rätt många spår är det Aphrodite själv som styckat upp originalspåren och tvingat in dem i smattrande drum'n'bass-kostym. Det är alltså inte fråga om att utsmycka poplåtar med drum'n'bass-rytmer (som exempelvis Everything But the Girl framgångsrikt gjorde på albumet ”Walking Wounded”). Här är det snarare fråga om att köra ner musiken i en drum'n'bass-förstörare och plocka upp bitarna som trillar ner på andra sidan.

Här finns också hårdslående originallåtar från drum'n'bass-scenen. The Professionals feat. MC Fearless, MC Det & MC Shabbas ”Flava for Rava” är ungefär hur bra som helst och det gäller även Aphrodites egen remix av Shy FX & UK Apachis ”Original Nuttah”.

Men vare sig man har hört några av de låtar som stökats om på ”Urban Junglist” eller inte, så finns det en sak som genomsyrar hela samlingen. En röd tråd som jag verkligen gillar. Det är synnerligen melodiös drum'n'bass.

Nu kanske någon klubbskalle som tittar förbi börjar muttra något om soft skit, men det är inte det som det är frågan om. Det smattras och piskas i ett frenetiskt tempo genom hela ”Urban Junglist”. Hela tiden mullrar en maffig halvtaktsbas i bakgrunden. Men det finns hela tiden något melodiöst i någon form.

I D Kay & Epsilons ”Barcelona” kan jag nästan känna hur solen sjunker ner i Medelhavet, när en vemodig stråkslinga och en sax dansar omkring ovanpå rytmerna. I Beverley Knights ”Whatever's Clever” ligger melodin dels i sången, men också i en syntslinga som studsar omkring i bakgrunden. Sedan finns det vissa spår då det faktiskt är basen som spelar huvudrollen och fångar mig.

Kanske tycker många att det är självklart att exempelvis basen ska leva, men inom mycket klubbmusik, inte minst drum'n'bass, verkar många glömma bort detta. Den mesta energin läggs någon annanstans. I sista stund kommer någon på att basen fattas och trycker in en av de förprogrammerade slingorna som finns lagrade i mappen märkt ”130-150 bpm”.

Just detta gör att jag sällan orkar igenom en hel samling drum'n'bass. Jag tappar intresset. Särskilt när jag sitter hemma. Även om jag drar upp volymen så att grannarna skakar så tröttnar jag ganska snabbt.

”Urban Junglist” är ett, för mig, glatt lysande undantag. Visst finns det här några spår som kanske inte svänger lika mycket, men då beror det på att de är lite sämre än de bästa spåren på skivan, inte på att de är dåliga. En viktig skillnad. I vanliga fall har jag också invändningar mot ihopmixade samlingar, men ”Urban Junglist” är ett av fallen då det fungerar riktigt bra.

Sist men inte minst är ”Urban Junglist” en samling som passar oavsett om man faktiskt är aktivt inne i genren själv, eller om man, som jag, nöjer sig med några doser drum'n'bass per år.

Vad mina grannar sen tycker? Tja, det struntar jag faktiskt i.