Jo. Jag hade nog hoppats en hel del på uppföljaren från Simon Mills och Nail Tolliday.

Jag gillade debuten ”Programmed to Love”, som bitvis var inget annat än strålande. Det första smakprovet från nya skivan var kanske inte så bra som jag hoppats, men med The Beloved-sångaren Jon Marsh vid micken blev den svävande ”Beautiful Otherness” ändå en trevlig bekantskap.

När jag sedan fick höra ”Magic Love” var jag övertygad om att ”The Everlasting Blink” skulle sopa banan med föregångaren och bli mitt soundtrack till sommarens ljumma kvällar. Ännu bättre blev det när jag fick höra Ashley Beedles makalösa remix, som är snudd på vassare än fjolårets omarbetning av The Streets ”Weak Become Heroes”.

Byggd kring två samplingar växer ”Magic Love” från den trevande inledningen i takt med att stämningarna flyter in i varandra. Det mjuka elpianot, den försiktigt plockande gitarren, xylofonen, den förföriska sången. Långt borta spelar någon på en tamburin. Ovanpå allting stråkar som klär världen i blått medan den varma basgången styr alltihop rakt in i solnedgången.

Apbra, kort sagt.

Med väldigt små medel lyckas sedan Ashley Beedle få ”Magic Love” att bli ännu mycket bättre. Om du missar den kommer du få ett mycket tråkigare 2003. Tro mig. Och har du inte hört hans remix av ”Weak Become Heroes” tycker jag att du springer iväg och kollar in den också. Bums. Med en gång.

För nu ska jag prata om resten av ”The Everlasting Blink”. Det hör liksom till att man ska skriva om HELA skivan när man recenserar ett album. Men oss emellan, egentligen behöver du inte läsa längre. Du har redan fått det viktigaste. Jag fortsätter lite för syns skull. Okej?

För det som jag hoppats på får jag inte. Det blir inte det bästa från ”Programmed to Love”, fast ännu bättre den här gången. Det börjar ju så lovande. ”King Wisp” är en skön mjukstart som även den har vackra stråkar och drömska stämningar. Till och med en härligt plastig trummaskin. ”An Ordinary Day” bygger vidare på samma recept, men med sång den här gången. Ska vi plocka ut en kandidat som platsat på ”Programmed to Love”, förutom ”Magic Love”, blir det ”An Ordinary Day”. Inte långt efter kommer redan nämnda ”Beautiful Otherness”, mycket tack vare Jon Marsh som låter som Jon Marsh brukar göra.

Men deras kusiner finns redan på ”Programmed to Love”. Samma lika, fast lite bättre. Definitivt inget att hänga på låset för. Särskilt som det övriga materialet på ”The Everlasting Blink” är rätt mycket sämre än motsvarigheterna på ”Programmed to Love”. Det känns som väldigt mycket yta – som om mycket av värmen har gått förlorad sedan förra gången (och… DÄR säger någon ”reklambyråmusik”). I flera av spåren tramsar Nail och Simon rent ut sagt bort sig och andra gånger blir det bara opersonlig chill out med destination Ibiza.

När det dessutom finns ett dolt spår som bara är en massa ljud, blir jag riktigt irriterad. Tänk det Massive Attack klämde in sist på ”100th Window” – i kubik. Jag vet inte riktigt hur Bent tänkte när de la med det. Det sög när Massive Attack gjorde det. Det suger fortfarande.

Dessutom är ”The Everlasting Blink” en mycket sämre titel än ”Programmed to Love”. Nog så viktigt.

Årets Ibiza-kull får gärna ta med sig ”The Everlasting Blink” när de drar iväg för att finna sig själva, vackra solnedgångar och så många vattenbångar och pillerburkar de kan bära. Kör hårt.

Jag trivs bättre här, där jag kan ha det lugnt och skönt – och bara dansa med Ashley.