Det började med att jag spelade in ”Carry No Evil” på en bilkassett innan vinylsjuan den fanns på flyttade till Växjö långt utom räckhåll. Det var egentligen mest en chansning för att jag var lite nyfiken på hur det lät. Sedan dess har den varit en ständigt återkommande favorit i bilstereon. En av de där låtarna som jag spolar fram bandet för att få höra.

Burek V är en trio från Stockholm som pysslar med vad som dagligdags brukar benämnas som lofi (eller lo-fi eller Lo-Fi eller LoFi). En genre jag försökt närma mig flera gånger, men lämnat med ett skakande huvud lika ofta. Jag har inte riktigt fattat grejen.

Förrän nu då.

Det här är galet bra. Och det är absolut lofi. Det fattar till och med en genre-novis som jag (det är OK att skicka tips på fem skivor jag absolut måste kolla upp i genren, nu är jag mottaglig).

Som min äldre arbetskamrat sa när han kom in på rummet: ”det låter som Neil Young på sjuttiotalet.” En bra beskrivning. Det låter också en del som Pavement eller ett ungt Loosegoats (innan de flyttade ut på prärien för gott). Jag skulle i och för sig kunna hävda att det finns spår av alt-country i Burek V, men aldrig på det där plågsamt trista viset och mer som krydda än form.

Sättningen är gitarr och sång (Mats Grönmark), bas (Håkan Svensson) och trummor (Christian Sandell). Ibland förstärkt med någon god vän på handklapp, mellotron eller tamburin.

Kännetecknande är att allt spelas väldigt löst. Det låter ibland som om strängar och trumskinn inte vore ordentligt spända. Gitarren är försiktigt färgad av distortion, även om den är elektrifierad och låter härligt trasigt. Det finns gott om luft mellan instrumenten.

Ibland förstärker trion ljudbilden med något nytt instrument. En pumporgel. Synthtrummor. Trumpet. Men sällan mer än ett nytt instrument per låt och sällan samma instrument i fler låtar än en. Så det funkar alldeles utmärkt att kalla ”Fa Fa Fa” för trumpetlåten, eller ”Singled Out Blues” för pumporgellåten.

Mats Grönmark sjunger med en stämma som ofta hamnar i ett läge där den pendlar mellan gnällig och klagande. På ett bra vis.

Åh vad jag gillar det.

Bandet har själva producerat skivan, men de har spelat in drygt halva hos Pelle Gunnerfeldt i Gröndahl. Det verkar som om det sitter något i väggarna i den där studion. För den svårbeskrivliga Gröndahl-stämningen gör sig påmind även här. Och efter att ha läst om Pelles inspelningsteknik misstänker jag att han vridit lite extra på reglagen här och där. Men det kan egentligen kvitta vem som gjort vad. Burek V står stadigt på egna ben.

Jag vill nämna några låtar också så att ni vet var ni ska börja leta efter smakprov innan ni springer iväg och köper skivan. ”Cover Your Tracks” är kalas (bossakompet från trummaskinen är en skön bonus). Den nyinspelade versionen av ”Carry No Evil” är ännu bättre än originalet. Pophiten ”Fa Fa Fa” med sin fantastiska text om hur Grönmark i efterlivet träffar Guided By Voices som säger att det är han som är gud kan bli årets sommarplåga (åtminstone hemma hos mig).

I ett par veckor har jag fått ha Burek V lite för mig själv. Jag har inte sagt något till de andra i redaktionen (ni vet hur det är, ibland vill man få ha musik för sig själv). Allt det där är över nu. Jag kan inte sitta på sanningen att det här är årets hittills bästa skiva.