Since you went away there's nothing goin' right
I just can't sleep alone at night
I'm not ashamed to say I badly need a friend
or it's the end

1985 släpptes en av de sorgligaste låtar som någonsin spelats in. På många sätt är det ingen stor musik. Produktionen bokstavligen skriker åttiotal. Det är varken en soulrysare som bänder upp bröstkorgen och blottar det inre eller en skrovlig whiskeyröst med ostämd gitarr på magen. Istället är det ett telefonsamtal till Mars som pratsjungs fram.

Jo. Det är precis så fånigt. Så underbart fånigt. Men någonstans bland de blippande ljuden finns något som alltid letar sig in under min cyniska skyddssköld. Och med en klädsamt vacker hinna nostalgi låter det lika fantastiskt idag.

Året är 1985. Bandet är The Rah Band. Låten Clouds Across the Moon. Det blir två veckor på Tracks. Båda veckorna toppar Nolan Thomas Yo Little Brother. Jag är 13 år.

I'll try again… next year

Jag gissar att det är få som hört Clouds Across the Moon. Av dem tror jag det är ännu färre som ägnat den en andra tanke. Hur och när Aggie Peterson (sång) och Per Martinsen (”blipster”) först snubblade över den vet jag inte. Men när Frost 1998 släppte sin debutsingel i vårt västra grannland föll valet på Rah Bands pärla.

Det är sånt som får mig att gilla ett band utan att ha hört en ton.

Som så många andra norska artister vilar ett vindpinat, nordiskt vemod över de elektroniska ljudbyggena på Melodica. Ibland smyger musiken fram, lite blygt. Andra gånger utkämpar Aggies röst lågmälda slag mot vassa kanter och mullrande basgångar som skakar sönder de lägre registren. Men genom hela resan håller hennes röst ihop helheten – en röst som får mig att tänka på namn som Nicola Hitchcock (Mandalay), Geike Arnaert (Hooverphonic), Elizabeth Fraser (Cocteau Twins) och Beth Gibbons (Portishead). Skör, vemodig och svalt sensuell.

Jag har aldrig varit i Tromsö, där både Aggie och Per har sina rötter. Men på något sätt känns Melodica som temat till en film om staden som aldrig spelats in. Det är en bild som säkert är lika knasfel som den som fick mig att åka till Portishead 1996 bara för att bli grymt besviken. Men just nu bryr jag mig inte. Tromsö är långt bort.

Nils Petter Molvaer gästar i instrumentala Klong och plågar trumpeten lite väl mycket för att jag ska tycka att det är roligt. Running Boy blir lite för vräkig och stökig för att riktigt passa in bland de övriga spåren.

Men resten.

Från mullerbasen i Pharmacy, över den naivt studsiga elektropopen i Alphabet och knappt märkbara Duo till avslutande Magika. Musik som gjord för att fylla lägenheten med när mörkret faller och vemodet knackar på dörren. Vissa gånger, som i Alphabet och Damian, är det stillsam gitarrpop framförd med elektroniska instrument (lite som Erlend Øyes Unrest), andra gånger är musiken betydligt lösare i konturerna. I Sink blir det luftig drum'n'bass à la Everything but the Girl. Hela tiden väldigt norskt, utan att jag riktigt vet vad jag menar med det.

Men det största skälet att leta upp Melodica heter Amygdala. Pop blandad med försynt dansmusik från det tidiga nittiotalet. Tromsö 2002 möter Birmingham 1989. Resultatet blir 4 minuter och 18 sekunder som kanske är det närmaste någon kommit att återskapa magin på Electribe 101s fantastiska album Electribal Memories.

I've tried to give myself away
I've tried so hard to be another
I've tried for long to make you stay
I don't know why I even bothered
And I would have died for you

Aggie sjunger varenda stavelse med en uppgiven desperation som känns långt ner i magen. Smärtsamt vacker. Så där bra som musik egentligen inte borde vara, men som man ändå alltid hoppas att den ska vara.

Jag kanske åker till Tromsö i alla fall.