Vet inte varför jag aldrig fastnat för Placebo. Jag har nog saknat det där som tar tag mig. När jag fastnat för Sneaker Pimps, Mansun och The Cooper Temple Clause har Placebo lämnat mig oberörd.

Men den här gången har det hänt något. Brian Molko, Stefan Olsdal och Steve Hewitt är mer fokuserade. Mer rakt på sak. Kanske beror det på Brian Molkos fascination för Queens of the Stoneage, som han kallar ”The Gods of Rock!”. Kanske beror det på att bandet blivit äldre och intresserar sig för mer än ambivalent sexualitet.

Men Brian Molkos förtjusning för Queens of The Stoneage till trots, tro inte att Placebo börjat spela tung rockmusik. Nix. De kanske försöker ibland, som i instrumentala inledningen ”Bullet proof cupid”, men oftast låter de som sig själva – ett androgynt, dekadent dandypopband med gothdrag.

Men den här gången har de fått fram några av sina starkaste låtar hittills. Första singeln ”The Bitter End” har ett driv som får allt fler att lyssna. Ett enkelt, effektivt riff, skönt pumpande bas. Låten är rak och enkel och får min högerfot att röra sig.

Nästan lika bra är larmet i ”Second Sight”. Men frågan är om det inte blir ännu lite bättre i låtar där tempot dras ned en liten aning. ”Plasticine” är svår att komma undan. Likaså monotont svängiga ”English Summer Rain”.

Men det finns låtar som är rätt trista också. Exempelvis ”I'll be yours”, som mals fram utan att något händer. Mörka ”Something Rotten” låter som Sneaker Pimps på tomgång.

När bandet låter gitarrerna vila lite är det bäst. Lugna titellåten ”Sleeping With Ghosts” är riktigt vacker. Med stark melodi, kontraster mellan vers och refräng och snygga nyanser i produktionen. ”Sleeping With Ghosts” är en låt med en nerv jag vill höra hos Mansun igen. Orden tar mer plats än vanligt när Brian Molko sjunger:

”This one world vision
Turns us into compromise
What good's religion
When it's each other we despise?
Damn the Government
Damn their killing
Damn their lies”

Den låten kan tillsammans med ”Special Needs” vara det bästa Placebo spelat in. ”Special Needs” liknar titellåten en hel del med sitt nyanserat vemodiga sväng i makligt tempo. Ett piano kryddar refrängen oerhört snyggt.

Att Brian Molko vidgat sina vyer märks även i ”Protect Me From What I Want” där globaliseringen ifrågasätts. En suggestiv låt där orden ges tyngd av den skruvade ljudbilden. Låten har temamässigt släktskap med New Model Armys ”51st state”, Suedes ”Crack in The Union Jack” och Billy Braggs ”Take down the Union Jack”. Men den är förstås ihopskruvad på ett sätt som är väldigt mycket Placebo.

Det här bandet har alltid varit snyggt producerade, men den här gången har de med hjälp av Jim Abbiss fått fram en helhet som är riktigt imponerande. Alla ljud ligger på rätt plats och detaljerna skapar en mycket stark helhet.

Vet inte vad ni som hängt med Placebo sedan ”Nancy Boy” kommer tycka om den här skivan. Men jag, som inte fastnat tidigare, tycker att ”Sleeping With Ghosts” är det bästa Placebo gjort hittills. De har lyckats kombinera snygg produktion med riktigt bra låtar nu.

Placebo är inte slut, tvärtom de mår bra.