Efter att förgyllt sitt briljanta radioprogram ”Så funkar det” i P3 med ett otal ”Kvart i 2-danser” har nu programledarna Måns och Anders tillsammans med eldsjälarna bakom Sunkit sammanställt en skiva med sina Kvart i 2-dans-favoriter.

Ett antal mer eller mindre obskyra, udda och inte så sällan rejält fjantiga låtar från den svenska dansbandsmusikens glada 70-tal. Om det sedan handlar om en kulturell välgärning eller fullständig skymning att dessa nu samlats ihop råder det säkerligen delade meningar om. Själv tillhör jag de som säger välgärning.

För även om du inte visste det så vill du faktiskt låta Thore Callmars Orkester berätta om varför killar med mustasch alltid får alla tjejer, höra Jigs förklara hur en schysst jojo kan klara upp vilken situation som helst och lyssna när Lennart Grahn, väldigt rakt-på-sak, berättar för sin flickvän varför hon aldrig kommer bli fröken Sverige med inte alltför finkänsliga påpekanden om hennes utseende, klädsmak, kokkonst och att det ”sitter några hekto fel här och var”.

Som synes så är politisk korrekthet inte något som direkt genomsyrar texterna på ”Kvart i 2-dansen”. Man häpnar gång efter annan över att låtarna överhuvudtaget fick släppas när det begav sig. Det räcker att läsa titlar som Paul Dennis ”Tänk att va lektyrfotograf”, Mållbergarnas ”Lita inte på tjejer” och Ricky Bruch ”Mig fångar ingen brud” för att förstå var de allt som oftast hamnar.

Ricky Bruch som för övrigt, medan doakören från helvetet gör tappra försök att hålla sig i rätt tonart, får dagens alla skrytrappare att framstå som både timida och försynta när han bräker fram självförhärligande rader som:

”jag är skön/vem kan det förneka/för mig finns inga förbud”, ”här är jag/en nordisk sagogud”, ”på mig tänder allt som rör sig och ibland så blir det hårda bud”.

Annars fascinerar detaljer som hur låttiteln ”Is This The Way to Amarillo” på svenska, fullt dansbandslogiskt, översatts till ”Här finns det jobb för vitaminer” och bandet med det hälsosamma namnet Ola, Frukt och Flingors inlägg i dopingdebatten med ”Starke Arvid”. Det är svårt att tro att samma band bara ett par år senare skulle göra stor succé runt om i Europa som Secret Service.

Men det finns en annan lite bortglömd faktor som gör att ”Kvart i 2-dansen” faktiskt får en dimension till. Det går nämligen inte att bortse från att musiken som presenteras här, vad man än kan tänkas tycka om den, är en minst lika stor del av det svenska musikarvet som någonsin Wilhelm Peterson-Berger, hambo, Evert Taube och ABBA.

För finns det, om man är lite krass, något mer genuint svenskt musikfenomen än just dansbandsmusik? Ställer man upp på den tankegången kan faktiskt ”Kvart i 2-dansen”, med inte alltför mycket god vilja – förutom det rena underhållningsvärdet, ha ett värde som musikhistoriskt dokument.

Men det är trots allt mest ett sidospår. För i första hand ska ”Kvart i 2-dansen” ses som ren och skär underhållning. Underhållning som rent musikaliskt inte nödvändigtvis är något att jubla över, även om ”Min jojo” onekligen har en glad liten melodi, men som tillsammans med texterna, sånginsatserna och den ibland mer än uppfinningsrika produktionen blir storartad.

Förtränger man bara buskisvarningen, bortser från de allra värsta övertrampen och tar ”Kvart i 2-dansen” för vad den är, en charmig hyllning till ett naivt, bortglömt och smått galet 70-tal, är den något av det roligaste man kan lyssna på.