Var du en av dem som inte kunde sitta still när du fick höra att Dead Prez skulle släppa en ny skiva? Okej, det var en mixtape, men vafan – det var ju Dead Prez.

Var du kanske också en av dem som tyckte att det svängde som bara den de första genomlyssningarna? Speciellt de där nya Dead Prez-låtarna?

Var du kanske rentav en av dem som tyckte att det var lite trist att några av de bästa spåren kapades alldeles för tidigt och att alla mellanspel och sånt inte var så kul tredje gången? Faktum är att det blev riktigt jävla irriterande?

Det var väl ungefär vad jag tyckte. Efter de första dagarna har ”Turn Off the Radio” inte letat sig in i min stereo särskilt många gånger. För om det var något Dead Prez mixtape bevisade, var det att koncept till förbannelse inte är värst kul i längden. Till och med de som fortfarande kramar sin DPZ-skiva riktigt hårt och mumlar ”den är bra! den är bra!” håller nog med om att det varit många gånger bättre om de fokuserat hela sin energi på att göra en riktig skiva istället.

Men mixtapes kan vara kul. Och de har kommit långt sedan de första taffligt inspelade kassetterna i Bronx betongkvarter. Nuförtiden trycker varje DJ med respekt ut egna mixtapes (även om det i ärlighetens namn mest är mix-cd:s numer, men hur kul låter det?) och man kan traska ut från Åhléns med ett gäng mixtapes under armen om man vill.

Men man måste faktiskt inte redan ha krängt en busslast skivor och gjort sig ett DJ Premier-namn för att få ge ut en egen mixhistoria. Många av de mest intressanta släppen dyker aldrig upp i några skivaffärer, knappt ens på nätet. Det gäller att veta var man ska leta om man vill hitta dem. Och dessa DJ:s lyckas ändå skrapa ihop imponerande stora namn, trots att budgeten knappt borde räcka till ett ALU-band från Flen. Men trots att pengar idag är en större del av hiphopen än någonsin förr, så finns det fortfarande något som väger tyngre.

Respekt.

Då menar jag inte ett ord man kan slänga sig med för att visa att man hänger med förortslingon. Nej, äkta respekt. Beundran.

Heavy Hans (Christian Sjöbohm) är DJ i Idiot Savants när han inte snurrar ihop egna mixtapes. ”On the Decks” är hans tredje. Och bland de 28 spåren är 19 exklusiva, står det. Jag tror på det utan att veta. En titt på låtlistan här intill visar att det inte är några nybörjare Heavy Hans har lockat till sig.

Men visst. Man får ta det för vad det är. En lågbudgetutgåva. Ibland är ljudkvaliteten rätt kass. Men vad gör väl det när det svänger så här jävla hårt? Allt som oftast dansar ljudet på gränsen mellan supersvängig liveupptagning och totalt gröthaveri. Precis rätt, alltså.

Som så ofta på mixtapes är det ofta välkända beats som används rakt av. Promoe rappar över ”Buying Out the Bar”, Looptroop och Timbuktu återanvänder Biggies ”Juicy”, Daniel Scriptchess snor Mystikals stenhårda ”Bouncin' Back” medan Scoob Rock (när kommer skivan?) plockar Kutmasta Kurts ”Payback”. Och det är bara toppen av isberget. Hi Tek, Pete Rock, Dr Dre, Son Doobie, DJ Premier, Havoc och ännu mer Neptunes svischar förbi.

Det är ingen idé att räkna upp favoriterna. De är för många. Visst. Jag hade gärna plockat bort några låtar som rullar lite på tomgång, men med Hans bakom skivspelarna flyter de mindre intressanta spåren omärkt in i nästa beatbomb. Solskensgung i ena stunden, DJ Premier-funk i nästa. Sväng hela tiden. I princip inga mellanspel, inga spår som klipps efter några sekunder. Bara en massa väldigt bra musik ända fram till den stenhårda och knastervackra ”Outro” där Heavey Hans i eget majestät scratchar loss med livet som insats över RJD2s ”June”.

”On the Decks” finns nog inte på Åhléns. Du måste beställa den på Hans egen sida och betala frakt. Men ”On the Decks” kostar i gengäld bara 49 spänn. Då får du 73 minuters musik. ”Turn Off the Radio” kostar dig minst 120, om du har tur.

I min värld är valet enkelt.