En rockpose med fuzz på gitarren kliver bredbent ur högtalaren. Mest underkroppen faktiskt. Jack White sjunger ”A seven nation army couldn't hold me back”. Utan att tänja på uttrycket, utan att sjunga med stora bokstäver. Bluespunk, med drag av Butthole Surfers, utan att vara spritt språngande galet.

Jack och Meg White har tagit ett kliv bakåt, grottat ner sig lite mer. ”Elephant” är lite tyngre och mindre yster än ”White Blood Cells”. Kan ju vara för att temat är kärlekens död, eller åtminstone ”death of the sweetheart”. ”Elephant” är som en blandning av självbetitlade debuten och ”White Blood Cells”.

White Stripes är äldre nu. Inte speciellt mycket i ålder, men av kuskande världen runt. De har vuxit upp till nya måsten och ny verklighet. I ”Black Math” surar Jack över att ha blivit något han inte varit förut och inte haft för avsikt att bli. Han accepterar utan att acceptera.

”There's No Home For You Here” följer upp där ”Dead Leaves on the Dirty Ground” slutade. Med skön kör och sökande sång som tar fart och får mod under tidens gång. Gitarren spelar orgel och tillsammans stämmer den och Jack upp i bästa Queen-kören.

Det är skitbra. Meg slamrar fortfarande på trummorna som vore hon just en elefant i den där lilla kroppen. Jack sliter fortfarande i strängarna som de vore de hans banemän och älskare samtidigt.

I ”In The Cold Cold Night” introducerar de ett nytt element när Meg får ta hand om sången själv. Karaktären ändras ganska markant. Mer naivt, coolt. En skorrande orgelslinga i bakgrunden som låter som en trasig transformator och en slick gitarrslinga i förgrunden. Inga trummor som håller upp trampet.

Men det känns ändå som jag inte skulle spela b-sidan på vinylversionen av den här plattan så ofta. Den inleds med Bacharach-covern ”I Just Don't Know What To Do With Myself”. ”In The Cold, Cold, Night” följs av ”I Want To Be The Boy To Warm Your Mother's Heart” och avslutas med ”You've Got Her In Your Pocket” och bara Megs tillhör mina favoriter på skivan. Skivan tappar tempo lite för mycket, även om det aldrig är dåligt.

”Ball And Biscuit” driver upp tempot, men det är inte förrän ”Hardest Button To Button” som jag är riktigt med igen. Tunga, ljuddämpade bastrummeslag som vi känner sen tidigare och slafsig high-hat. Jack sjunger meningslösheter och jag njuter.

”Little Acorns” är en liten hjälp till självhjälp som instruerar dig i att leva som en ekorre. I början läser Mort Crim en introduktion med trygg röst och Jack sjunger ”Give it a whirl, girl / Be like the squirrel”. Lekfullt och bra. Det låter som Nirvanas ”Territorial Pissings” med White Stripes.

Avslutningen går i nyförälskelsens tecken. Där lära-känna-fasen inte hunnit bli trygg och vanlig. Den allra sista låten med Holly Golightly kunde jag kanske varit utan, men det är ok för då får jag strax börja om från början igen.