Vad gör man som artist om man märker att intresset för ens gamla låtar börjar växa samtidigt som skivbolaget som en gång jobbade för den egna karriären nu är kallsinnigt och inte ens håller det redan producerade tillgängligt?

För en artist som alltid kommit bäst till sin rätt på scenen är svaret enkelt. Man sätter ihop ett band, åker på turné och spelar in det igen. Sen låter man någon som inte behöver sälja miljonupplagor för att räkna hem utgåvan ge ut det.

1988 var jag sexton år gammal. Listan hette programmet som visade videor på TV i den ena av de två kanaler jag hade att välja på. Det var där alla nya svenska artister etablerades. Hade de ingen video så mimades det i studion. Ofta lika taffligt som charmigt.

Det var där jag första gången såg och hörde duon Electric Boys (Conny och Andy Christell) när de ”spelade” ”All Lips 'n' Hips” i en tidig version med komp av trummaskin. Trummaskiner var något jag hade svårt för då. Det var inte äkta. Så jag höll mig kallsinnig tills duon blev kvartett och återkom med ”Get Nasty”.

Genom att kombinera funkens rytmik med hårdrockens gitarrer var de det främsta svenska bandet i funkhårdrocksgenren som var rätt stor på den tiden. Jag minns med ett nostalgiskt leende hur lokaltidningens reporter efter en konsert refererade musiken som funkbaserad torpedpunk.

Electric Boys skulle bli det andra svenska rockbandet efter Europe att breaka internationellt. Av olika skäl blev det aldrig så. Kanske var det Connys perfektionism som satte käppar i hjulet? Genom att ödsla tid på att spela in en till stora delar ny version av debutalbumet kom de att missa vågen och istället surfade de i bakvattnet när funkmetallens korta glansperiod ebbade ut. Under sin andra period handlade Electric Boys förvisso ganska lite om funk, snarare om bluesig hårdrock. Men det var å andra sidan ännu otrendigare när grungen erövrade världen.

Electric Boys karriär peakade försäljningsmässigt i och med andra skivan ”Groovus Maximus” 1992 och det är också den som är främst representerad på den här liveskivan inspelad under en kortare turné hösten 2001.

Bandet är i princip ett Electric Boys Mk III. Ständige vapendragaren Andy Christell spelar bas och trummorna trakteras av Tom Broman (från Electric Boys Mk II). Den viktigaste skillnaden är att här inte finns någon andregitarrist, istället finns Per Wiberg (Spiritual Beggars) på hammondorgel. Det ger en ny och djupare dimension till flera av låtarna.

Conny Blooms musik på 2000-talet låter tyngre bluesinfluerat än 80- och 90-talets variant. Det är bra. Det passar honom bättre än den märkliga industrifärgade kostym han försökte kränga på sig i samband med den splittrade solodebuten härom året.

Nu görs de flesta av låtarna i hyfsat originaltrogna versioner även om bandet tar sig viss frihet att sväva ut och jamma. Det är levande i ordets rätta bemärkelse. En del av låtarna tycker jag kanske inte riktigt lika bra om idag som jag gjorde för tio år sedan (läs ”Dying to Be Loved” och ”Mary in the Mystery World”).

Generellt tycker jag att sången är lite för högt mixad. Jag skulle vilja få framför allt gitarr och orgel längre fram i ljudbilden. Hellre dränkt sång än gitarr och orgel för långt bak om jag får bestämma. Mer skit under naglarna.

Något, för mig, oväntat är det de senast släppta låtarna jag gillar bäst. ”Straight No Chaser” och ”Some Kind of Voodoo” från förbisedda ”Freewheelin'” respektive ”Neon Delta Blues” och ”Bury Me Standing” från solosläppta ”Psychonaut” hör till högtidsstunderna här. Det är också i dessa som orgeln kommer bäst till sin rätt och samspelet mellan Wiberg och Bloom lovar gott. Kan man hoppas på en fortsättning?

Kort sagt är det här en vital samling fläskigt bluesig hårdrock. Vore det inte för mina invändningar mot produktionen och låturvalet skulle betyget vara ytterligare ett snäpp högre.