1985. Det har gått mindre än ett halvår sedan jag på allvar började lyssna på musik. Inte långt dessförinnan släppte världens kanske fjolligaste, äckligaste och sämsta artist en skiva som blivit oerhört populär. Framförallt bland tjejerna. Värst var den smetiga balladen som hördes överallt. På alla skoldanser.

Musik hade ännu inte blivit kalenderbiteri och vetenskap för mig. Inte heller livsviktigt. Det var bara kul. Jag var inte intresserad av ”då”, bara ”nu”. Men trots det fanns det skivor man inte kunde undgå. De fanns överallt. Den här skivan var värre än ungefär allt.

Skivan var ”Purple Rain”. Artisten var förstås töntfjollan Prince. Oj, vad dåligt det var.

Eller. Egentligen tyckte jag ju inte att musiken var dålig. Egentligen gillade jag ju ”I Would Die 4 U”. ”Let's Go Crazy”. ”When Doves Cry”. Men bara i hemlighet. Prince var ju töntig. En tjejartist. En backstreet boy.

Mitt förhållande till Mauro Scocco började likadant.

Innan spanska inkvisitionen kommer och knackar på min datorskärm vill jag bara säga att jag inte likställer Mauro Scocco och Prince Roger Nelson på några musikaliska plan. Det handlar mer om mitt förhållande till dem när jag var yngre.

Jag gillade verkligen Ratata, också officiellt (nästan alltid officiellt, åtminstone). Mauro Scocco och Johan Ekelund lyckades knåpa ihop en lång rad briljanta poplåtar. Men när det var dags för Mauro på egna ben hamnade han i tjejfacket. Och debutsingeln ”Sarah” var alldeles usel.

Jag hade förstås fel i det fallet också.

Faktum är att jag håller Mauro som en av de riktigt stora soulsångarna i vårt land. Ja. Soul. Det finns i mina öron få här hemma som kan leverera texter om havererade förhållanden med samma värme och intensitet. Med samma känsla som känns i magen. Och jag gillar verkligen hans röst. Det svenskt vemodiga.

Han har kritiserats för banala och enkla texter, en kritik som sannolikt mest berott på att han sjunger på svenska. Och visst, det är svårare än att sjunga på engelska. Som Thåström en gång sagt: det blir så mycket naknare. Det finns inget att gömma sig bakom. Mauro Scoccos texter har aldrig trasslat in sig en djungel av metaforer. Han har dansat mitt på den tunna linje som skiljer det patetiska från det smärtsamt vackra. Den linjen som finns där varje gång någon sjunger om kärlek.

När jag hörde talas om att Mauro skulle göra en duett med Mats Ronander på nya skivan, blev jag lite orolig. Jag kan med en gång konstatera att countrybluesflörten ”Rullat med de bästa” var ungefär så tråkig som jag fruktat. Men den är också mest en plump i protokollet.

På ”Beat Hotel” har den blåögda popsoul Mauro och parhästproducenten Lounge så ofta svängt ihop tonats ner en aning, även om den fortfarande finns här. Den hörs kanske mest i fantastiska ”Skyldig”, som kunde varit plockad från en Blacknuss-skiva med sitt varma organiska gung (stråkarna!). ”Som ett träd i snön” och ”Sommar i Stockholm” är andra exempel. Men sedan finns också avskalade pärlor som ”Den 11:e”. Och bland den mestadels lågmälda popen dyker helt plötsligt ”Fortfarande här” upp (med gästen Michael McDonald) och låter mer Ratata än något annat Mauro gjort själv tidigare.

Textmässigt är det en fyrtioåring som suttit med pennan i handen. Och även om Mauro själv sjunger ”har ingen tid för nostalgi”, så är det ändå ett tillbakablickande som genomsyrar ”Beat Hotel”. ”En gång var jag kung” blir exempelvis en musikalisk motsvarighet till Torbjörn Flygts bok ”Underdog”.

Det var länge sedan Mauro Scocco var ung och hipp. Nu ser många honom mest som en töntig svensktoppsångare. Tyvärr. För när han i sin version av Ulf Lundells ”En sprucken vas” levererar vansinnigt vacker och stillsam pianogospel eller kan jag inte låta bli att fundera på hur mycket uppmärksamhet och uppskattning ”Beat Hotel” nog fått om det inte stått ”Mauro Scocco” på omslaget.

Mauro väntar inte längre utanför 7-Eleven. Han har växt upp.

Jag hoppas att många är modiga nog att åtminstone lyssna på ”Beat Hotel”. Trots namnet på omslaget.