Även om titeln ”Dehli9” kan antyda det så har inte Toscapågarna Richard Dorfmeister och Rupert Huber börjat införliva vare sig bhangrarytmer eller sitarer i sin musik. Titeln är helt enkelt hämtad från namnet på det första band de båda spelade tillsammans i och där de också började experimentera med elektroniska instrument.

Fast trots att det inte handlar om några radikala förändringar, i Toscas värld handlar förändringar mest om nyansskillnader, har det ändå hänt en del sedan de släppte sin förra ”riktiga” fullängdare ”Suzuki” för mer än tre år sedan. (De har sedan dess släppt ytterligare två album under namnet Tosca men de har båda varit remixskivor av äldre material).

I grunden är ”Dehli9”, precis som man kan förvänta sig, ett besök i samma tillbakalutade, ytterst eleganta och välpolerade musiksalong som tidigare. Fina och nästan omärkbara melodier smälter in i grunder byggda kring varma mjuka basgångar och försiktigt tassande svala beats. Aldrig i ett tempo som direkt skriker dansgolv men heller aldrig långsammare än att man ständigt gungar med till den böljande och drömska musiken. Allt förpackat i Richard Dorfmeisters kännetecken, en storslaget ekande dubbig ljudkuliss.

Men även om grunden och slutresultatet till många delar är bekant har Wien-duon på ”Dehli9”, istället för att bara arbeta med programmeringar och elektroniska instrument, spelat in mestadels med riktiga instrument vilket tillför ännu mer värme och närvaro till musiken. Inte minst märks det i skivans mer jazzinfluerade stunder som ”Me & Yoko Ono” och ”Mango di Bango”.

På den förstnämnda sjunger Anna Clementi som även dyker upp på några gånger till på skivan. Överhuvudtaget så är det betydligt fler vokala spår på ”Dehli9”. Förutom Clementi har Tosca bjudit in ytterligare ett antal andra sångare som alla sätter sin egen prägel på musiken. Följden blir att det på ”Dehli9” mer handlar om enskilda låtar än om variationer på ett tema eller en idé vilket har varit fallet på Toscas tidigare släpp.

Emellanåt fungerar det strålande. I lojt rullande singeln ”Wonderful” sluddrar Rob Gallagher i sin Earl Zinger-inkarnation fram texten så lakoniskt att Shaun Ryder skulle rodna av stolthet. ”Dave Dudley”, som formligen andas kvällsdrink i solnedgången, bevisar återigen hur bra bossanovarytmer går hand i hand med electronica. I ”Rolf Royce” dras tempot upp en smula och vi bjuds med hjälp av handklapp och en studsande basgång på en stunds svårt beroendeframkallande discodub innan flumtrippen med den behändiga titeln ”La Vendeuse des Chaussures des Femmes part 1″ avslutar skivan.

På vägen dit lyckas Tosca med hjälp av sångaren Tweed nästan sätta musik till ett musikelitistiskt skällsord. Ok, det krävs ett väldigt öppet sinne för att klassa ”Gute Laune” som någon form av reggae men så nära ”österrikisk reggae” har nog ingen hittills varit.

Eftersom Dorfmeister och Huber jobbar med så små variationer som de gör befinner de sig också ständigt på gränsen mellan att vara smått lysande och lite för mycket. Tyvärr blir ”Dehli9” emellanåt det senare. Ibland är musiken så välpolerad intill perfektionismens gräns att den istället för att vara suggestiv mest blir sövande och slår över i uttråkad vernissagetechno. Då spelar det ingen roll hur cool Anna Clementi låter när hon berättar om hur hon och Yoko Ono står i gathörnet och väntar på att Jerry ska landa.

Ändå finns det något i Toscas musik som gör att jag lätt fastnar. En märklig förmåga att, trots sin sofistikerade yta, sakta smyga sig på och leta sig rakt in i mitt må-bra-centrum. En känsla av igenkänning och välbehag som jag mer än gärna välkomnar.

Så förändringarna till trots blir ändå ”Dehli9” till slut den logiska fortsättningen för Tosca. Vacker och snygg chill-out och ett väldigt behagligt sätt att drömma bort en timme eller två på.

Egentligen är recensionen slut här men det vore tjänstefel att inte nämna något om den bonus-CD som följer med ”Dehli9”. På den har Dorfmeister arbetat om Hubers minimalistiska klassiska pianoverk ”12 Easy to Play Piano Pieces” och förpassat det in i sin dubbiga ljudvärld.

Att jämföra resultatet med ”Dehli9” skulle vara orättvist. För även om ”Dehli9” inte på något sätt kan anklagas för att vara något annat än lågmäld och mjuk består bonus-CDn av musik som skulle få en fallande bomullstuss att framstå som skramlig.

Ett stämningsfullt, extremt lågmält och kontemplativt verk med musik som befinner sig i ett tillstånd svävande någonstans mellan dröm och verklighet. I centrum ett ensamt men varmt piano och runt det Dormeisters produktion som med sina ekon och ljudbilder framkallar en ödslig kyla.

Av melodierna återstår bara fragment men skivan är ändå i all sin tomhet och enkelhet fascinerande. I ”Romanze in es.” dyker det upp något som liknar en valsmelodi men annars är det snarare tystnaden mellan tonerna som skapar spänningen än själva den spartanska stämningen.

Musik som har lika mycket gemensamt med Eric Satie, Brian Enos mest ambienta utflykter och ett stillsamt snöfall.

Väldigt oväntat och väldigt bra.