”Just Like Blood” inleds med en sampling som låter Afrika, speldosa och xylofon i ett. Låten, ”A Day Like Today” trevar fram till dess att första refrängen faller ut i en breddad ljudbild som är ganska mäktig. Utan tvekan låter det då brittiskt.

Tom McRae blev ganska omskriven när han debuterade för ett par år sedan. Jag missade den debuten helt och möter nu McRae för första gången.

Överlag gillar jag det jag hör. Den här skivan hamnar i min värld någonstans mellan Ed Harcourts ”From Every Sphere”, David Bridies ”Act of Free Choice” och Sneaker Pimps ”Splinter”.

Tom McRae serverar starka melodier. Ibland sparsmakat arrangerade och ibland pompösa. Både text och musik känns pretentiösa så det räcker. Ibland går det för långt och känns mest som tråkigt poserande.

Ett par låtar är riktigt bra. Inledande ”A Day Like Today” har jag redan nämnt. Sköra ”Overthrown” är snyggt mjuk och riskerar hela tiden att gå sönder. Tom McRae sjunger ljust och svagt. ”Mermaid Blues” är med sina nyanser – från acapella till skärande gitarr – skivans stora ögonblick. Den känns lugn, på gränsen till desperat. Som den vore framförd av en man på gränsen. I sista versen sjunger McRae:

”Shape your mouth
to fit these words of war
I see the arrows falling backwards
burning for a cause
I'll swim to you
until my lungs give out
Oh I can raise you from the deep
or drown with you in doubt”

Ni förstår kanske att det här handlar om vemod och navelskådande. Tom McRae är en fundersam typ som delar med sig av sina hjärnspöken.

Återigen, ibland känns det väl pretentiöst men oftast är det bra. Han är mer personlig än han låter på den här skivan, tror jag. Men för oss som gillar vemod i atmosfärisk pop kryddad med snygg produktion är Tom McRae en trevlig bekantskap. Lite förnyat svårmod – i all enkelhet.

Trots att jag börjar tröttna lite på den här genren och längtar efter treackords-rock från höften varje gång jag lyssnar på en av dessa känslosamma unga herrar måste jag konstatera följande – Tom McRae är värd att lyssna på.