Speedmetal. Där har ni grunden i Mouse on Mars. Det är väl kanske inte riktigt så att metallen har en framträdande roll särskilt ofta i duons musik, men det var ändå här Mouse on Mars tog sin början. Det var nämligen under en speedmetal-festival i Stockholm 1993 som Düsseldorfaren Andi Toma och Köln-bon Jan St. Werner möttes.

Nu är inte jag expert på rock av den hårdare skolan (eller, tja, rock i någon skola), men är det något Mouse on Mars inte är, så är det nog speedmetal. Kanske fick de en överdos under den där festivalen och kom på att de ville göra något helt annat.

Precis som nästan alla electronicaakter med rötterna i 90-talet, har de mycket gemensamt med Aphex Twin, utan att dela Richard D. James schizofrena förhållningssätt till sin musik som gör att han ena stunden gör stenhård drill'n'bass med en slagborr för att i nästa leverera ett överjordiskt vackert pianostycke.

Mouse on Mars har också mycket gemensamt med tidiga ambienttechnoakter som Black Dog/Plaid, men utan att lika starka band till Detroit-technon. Toma och Werner gräver ibland ner sig i superminimalistisk clicks'n'cuts, men utan att hamna lika fel som många av artisterna på Mille Plateaux. Men Mouse on Mars blir heller aldrig lika drömskt förföriska som Fila Brazilias Ibiza-chillout.

Eller för att ta det utan kreddigt namndroppande: Mouse on Mars gör för det mesta lågmäld och melodisk elektronisk musik.

Efter sex album och nio ep-skivor har duon nu samlat ett urval av det material som släppts just i ep-format. Att det sker lagom till tioårsjubileet är säkerligen ingen slump. Den roliga titeln är heller ingen slump. Jag har stött på människor som hävdat att Mouse on Mars är postrock. Själv har jag aldrig blivit riktigt klok på vad postrock egentligen är, eftersom banden som oftast nämns är sådant jag sorterar in under electronica, kort och gott. Jag har kommit fram till att ”postrock” är en term som uppfunnits för att rockare ska kunna säga att de gillar elektronisk musik utan att behöva säga att de gillar elektronisk musik.

”Rost Pocks” samlar 15 spår från gruppens karriär på Too Pure (de har numera den egna etiketten Sonig). Det innefattar ep-släppen ”Frosch”, ”Bib”, ”Cache Coeur Naif”, ”Twift” samt tolvtummaren ”Saturday Night Worldcup Fieber”. Här finns också ”Maus Mobil” plockad från samlingen ”Trance Europe Express 3″.

De riktiga höjdpunkterna finns bland de melodiösa spåren. Som ”Frosch”, ”Maus Mobil” och ”Schlectron” med sin släpiga breakbeatrytm. Då ritar Mouse on Mars upp en fantastiskt vacker värld som det är lätt att sugas in i. Men ”Rost Pocks” bjuder även på gruppens mindre välputsade sidor. Som ”Schnee Bud” som smyger igång långt borta innan det exploderar i industriellt gnisselljud och till sist landar i ett stillsamt gitarrplonkande som hämtat från en tidig New Order-inspelning. Det är ömsom varmt smekande, ömsom acid-knorrande. I ”Twift” blir det nästan gladpop.

Det enda som inte passar in i paletten är stentrista ”Rototon” som bara är, ja, ljud. På ett dåligt sätt.

”Rost Pocks” är inte den fullständiga förteckning jag väntat mig, eftersom alla ep-spår inte finns med. Men istället blir samlingen ironiskt nog, eller kanske väldigt medvetet, en väldigt bra startpunkt för alla som inte lyssnat på Mouse on Mars tidigare. Inte minst genom att det i huvudsak är den mer melodiösa och lättillgängliga sidan av gruppen som dominerar.

Om du gillar några av de andra artisterna jag nämnt (eller om du behöver något att stilla Autechre-abstinensen med), gör du rätt i att kolla in Mouse on Mars. Här finns mycket att upptäcka. Det är snudd på att det avslutande spåret, suggestivt vackra ”Froschroom” som sträcks ut till nio minuter, är det enda skäl du behöver för att köpa ”Rost Pocks” om du inte hört låten förut.

Att jag sen tycker att det varit ännu roligare om samlingen fått titeln ”Post Rocks” har egentligen ingenting med saken att göra. Det är bara mina 50 cent.