Jag kan med väldigt stor säkerhet konstatera att den schemalagda tiden under min skolgång haft väldigt litet inflytande på den musik jag kommit att lyssna på. Det är liksom sällan man får poppa loss när man rabblar tyska prepositioner och norrländska älvar.

Men ingen regel utan undantag. Och i mitt fall var det en samhällskunskapslektion som fyllde den kvoten. Jag kommer inte ihåg vad lektionen handlade om. Jag kommer heller inte ihåg vad videobandet vi såg på handlade om. Det kan ha varit något företagssponsrat om arbetsmarknaden eller så. I vilket fall hade de som låg bakom videon insett att materialet i sig inte var jättehäftigt för ett gäng gymnasieelever, så de hade slängt med några musikvideor som låg insprängda mellan faktauppräkningen och intervjuerna.

Jag minns att jag var lite irriterad över att vår lärare snabbspolade förbi videorna för att vi skulle hinna se bandet under lektionen.

Speciellt irriterad blev efter att ha fått höra 30 sekunder av en låt jag inte stött på tidigare. Det var hypnotisk och lågmäld dansmusik olik allt annat jag hört med sin mässande pratsång och operasång. Det var The Beloved.

The Beloved hade startat sina dagar vid Cambridge University i England. Efter att ha kallat sig Journey Through bytte kvartetten så småningom till The Beloved och släppte sin första singel 1986 utan att särskilt mycket hände. Detsamma gällde de efterföljande släppen, inklusive fullängdsdebuten ”Where It Is” från 1987. Efter att ha decimerats till en duo bestående av sångaren Jon Marsh och Steve Waddington släppte The Beloved 1990 ”Happiness”. Den här gången gick det bättre.

Nittiotalet kom i mångt och mycket att karaktäriseras av att de vattentäta skotten mellan olika musikgenrer mer eller mindre upplöstes. Speciellt tydligt blev det i och med att dansmusiken hittade in i pop- och rockmusiken, ibland för att tänja gränserna, ofta för att kränga skivor när karriären gått i stå. Primal Scream och U2 är två band som framgångsrikt klev igenom de dörrar band som New Order slagit in.

Det var också i Storbritannien som det här tog fart på allvar i början av nittiotalet, med hela Manchester-vågen. Pop- och rockband som upptäckte klubbkulturen. The Beloved var inget undantag. När Waddington och Marsh gick in i studion för att spela in ”Happiness” hade de svepts med av den andra kärlekssommaren 1988 och snubblat över ravescenen.

Det var med andra ord ingen slump att låten jag hörde lät som en salig blandning av en massa saker. Drömska ”The Sun Rising” är deephouse som den fortfarande låter när det ska chillas på Ibiza, fast med mer popkänsla. Fortfarande lika bra som när jag hörde den på samhällskunskapen. Fortfarande inte alls representativ för ”Happiness”.

Inledande ”Hello” (en orgie i droppande av namn som inspirerat gruppen, från Jean-Paul Sartre och Salman Rushdie till Kym Mazelle och Paris Grey) är Detroit-techno korsat med Happy Mondays-gitarrer. ”Time after Time” (inte den låten) är en rätt rak gitarrballad, med en massa elektroniska instrument i bakgrunden.

Att The Beloved lyssnat en hel del på New Order blir särskilt tydligt i de houseiga spåren ”Your Love Takes Me Higher” och ”Up, Up and Away” (med ett riktigt härligt italienskt housepiano), som kunde plockats från ”Technique”. ”Found” hade inte gått helt vilse på ”Low-Life”.

”Happiness” är inget album som vänt upp och ner på världen. På många sätt är det ett album där det är lätt att spåra influenserna. Men det är en samling med tio smått fantastiska poplåtar. Det kan räcka långt. Prozacöverdoserna ”Don't You Worry” (inte så lite ”There Is a Light that Never Goes Out”) och ”I Love You More” sätter alltid ett leende på mina läppar när jag som bäst behöver det.

Det har blivit fler album för The Beloved, men när Waddington manövrerades ut till förmån för fru Marsh blev det inte riktigt lika kul. Förmodligen kommer gruppen för alltid kommas ihåg för videon till ”Sweet Harmony”, där Jon Marsh sitter naken tillsammans med en massa nakna kvinnor. Okej, men inte i närheten av materialet på ”Happiness”. Kanske det bästa jag plockat med mig från samhällskunskapen.

Och så finns det människor som säger att man aldrig lär sig något nyttigt i skolan.