Gästrecension
- ...och stora havet (CD) Jakob Hellman
- 1989
- EMI
De har ett sätt
Lyssna
Externa länkar
- En sida för de som väntar
- En av förvånansvärt få Hellman-sajter. Inte uppdaterad senaste veckan.
- Intervju från –91
- Publicerad i Nöjesguiden.
- Intervju från –93
- Publicerad i Aftonbladets Puls-bilaga.
- Jakob regerar
- När dagensskiva.com:s besökare fick rösta fram den bästa svenska skivan någonsin stod Jakob Hellmans "... och stora havet" som segrare.
Etiketter
De har ett sätt att säga ”mhmm” jag inte trodde fanns.
De har ett sätt att flytta höfterna försiktigt när de går.
De har ett sätt att le som bara jag, som bara jag, förstår.
Kvinnorna. Töserna. Flickorna. Kalla dem vad du vill. Detta som egentligen var tänkt att bli min stora kärleksförklaring till Jakob Hellman, blev av någon mystisk anledning lik förbannat en dylik till flickorna.
Eller kanske just därför.
I dagar som dessa stämplas samtliga tonårspojkar som känslolösa sexmonster som varken hinner göra läxorna eller trimma mopederna för att de ständigt planerar nästa dåd då de ska våldta nästa 13-åring i Buffaloskor. Därför är det fasansfullt svårt att få någon att tro att en grabb född under 80-talet kan ha ett kvinnoideal som är format av en man som skrev en låt om en kvinna.
Men det är sant. Mitt kvinnoideal formades av en norrlänning i för stora glasögon som hette Jakob i förnamn och Hellman i efternamn och som egentligen bara ville vara vår vän. Och av den oåtkomliga tjejen i ”Hon har ett sätt” som kunde tala om allt i ”Vara vänner”. Ni vet. Hon som hade små band runt sina handleder och andra i sitt hår. Så långt man bara kan komma ifrån allt vad urringningar och Slitz-prenumerationer heter.
Jag har gjort allt för att hitta henne. Och när jag hittat henne har jag gjort allt för att få hålla och ha sönder hennes hand.
Alla har de haft ett sätt att säga ”mhmm” jag inte trodde fanns. Alla har de fått mig att måla himlar istället för stora svarta hål. Allihop. Från Emma till Lisa. Via Rebecca och Sofie. Och så Sara då.
Jakob Hellman släppte ”…och stora havet” 1989, tokhajpades, använde grammisar som grytunderlägg, fick prestationsångest, försvann från scenerna, blev skygg, kom tillbaka, blev ännu skyggare, vägrade ge intervjuer, tog jobb som bagare, läste småkurser på universitet och där nånstans befinner vi oss idag.
Det blev bara en skiva.
Men vilken jävla skiva.
Från inledande ”Tårarna” till extraspåren, med den fabulösa tolkningen av Taubes ”Tango i Nizza”, är detta popmusik större än livet självt; där refränger, melodier och texter stöpts i tårar, formats av timmar då ensamheten bränner hål i en och skrivits under en sorts vidunderlig dödslängtan light.
Man kan invända mot allt det här. Man kan säga att allt Hellman gjort är banala kärleksförklaringar som de har gjorts i alla tider. Man kan säga att det inte handlar om tillräckligt viktiga saker. Man kan säga att det enda Jakob Hellman handlar om är att tråna efter en flicka man inte kan få och sen ta skiten.
Ja, det är vad det handlar om. Det är vad det alltid har handlat om.
Har man inte förstått det kan man lika gärna bosätta sig i Warner Musics städskrubb och samla på Supernatural-singlar.
Jag ber om ursäkt. För att detta blev så caffe latte-pretto att jag riktigt känner hur Horace Engdahls beiga kostym börjar växa ut över huden. För att detta är värre och mer patetiskt än en krypande tonårspojkes försök att förklara sin kärlek på fyllan. För att detta är mer fumligt och klumpigt än alla sexdebuter. Upphöjt till tio. Jag hoppas allt är förlåtet. Det blir nämligen lätt så.
Jag har spelat in band till de där flickorna. Jag har låtsats få med band av en slump. Jag har gett bort skivan. Jag har försökt förklara hur jag känt för en flicka genom att spela ”Vara vänner”. Jag har ropat låtcitat. Jag har sluddrat låtcitat. Jag har gråtit låtcitat. Jag har skrivit låtcitat. I sms. I brev. I marginalen på böcker jag lånat ut till de där flickorna.
De lyssnade aldrig på banden. Och de öppnade förstås aldrig böckerna. Emma förstod mig aldrig. Inte heller Rebecca, Sofie eller Lisa. Och inte Sara. Men Jakob förstod.
Det här är min födelse, mitt dop, mitt första fotbollsmål, mitt första hångel, min konfirmation, min sexdebut, mitt första bröllop och min första skilsmässa.
Men mest av allt är det min första kärlek.
Och min sista.
Publicerad: 2003-02-22 00:00 / Uppdaterad: 2008-06-02 14:51
69 kommentarer
Håller med fullständigt!!
#
vilka klyschor azzå.
#
Vid jämförelse gör Jakob Hellmans musik H.H:s taffliga, halv-stulna, mes-pop-trams, till grått stoft.
#
åååååhhhh. när kommer 50 cent?
#
Denna skiva var ju inte direkt purfärsk. Gårdagensskiva.com. Lite töntigt att den hajpas så mycket nu, när den kom brydde sig ingen, förutom om den där Idde Schultz-liknande singeln.
#
Manne:
(1) Den väckte uppmärksamhet när den kom. Var du född då?
(2) Anledningen till att den uppmärksammas nu är att den så att säga rör sig inom samma pop-landskap som HH, och, inser de flesta, är vida överlägsen allt HH har gjort.
#
jag älskar denna recension, jag älskar denna skiva.
#
Tycker inte att Hellmans skiva skiljer sig nämvärt från den pop som herrarna Ledin och Niklas Strömstedt släppte ifrån sig under tidigt nittiotal. Om tio år kanske de får upprättelse också bland credfolk och hyllas med såna här recensioner?
#
skivan är helt suverän. tveksam till recensionen först men den känns väldigt ärlig, och bra skriven. det går väl egentligen inte att ens jämföra hellman med strömstedt? nej.
#
NG3, någon?
#
gillar inte hellr bruden som efterträtt virtanen, zapatistas!
#
Skivan är hur bra som helst!! Recensionen är hur bra som helst!! Ni som inte förstår det är inte mer värda än den rövgröt jag snart ska klämma ur mig!
#
Den är 80's men mycket bra. Synd att han aldrig gjorde det igen för detta var en mycket bra skiva..
#
at jämföra med strömstedt och ledin är helgerån. eller nåt åt det hållet. huuu.
#
Trist skiva. Skönt att den är såld.
#
Det här måste banne mig vara den TRISTASTE, GNÄLLIGASTE jävla skivan genom svensk musikhistoria. Ett billigt Costello-plagiat och alla skribenter börjar taja ikapp. Fast recensionen var bra – beundransvärt bra för att vara skriven av nån som fortfarande är i puberteten…
#
Det är fruktansvärt. Helt perfekt.
#
Så här kan man ju också säga:
Jag blev född mellan spegeln och grammofonen om ni undrar vart jag kommer ifrån, om ni undrar vart jag är på väg…Så du vill se min slutstation? En del målar himlar. Andra moln. Ibland drömde jag STORA DRÖMMAR. Och emellan åt fick jag lära mig gå och läsa och skriva och titta på och drömma drömmar NÄR INGEN SER PÅ. Men jag måste berätta en sak som jag såg när jag drömde och tittade ner därifrån jag låg. Det var som om livet såg ut som ett tåg. Ett tåg där dom lata och kloka funderar i kör vart dom skall åka och vem som kör. Men dom rör inte en min om lokföraren dör. Alla tror dom hamnar i hemmahamnen, alla tror dom väntar en vänlig famn. Men bredvid var det mörkt som på ett hav och vems tur var det att hoppa av? KALLA ÖGON LÄNGTAR, längtar FEL. Och jag har också svårt att längta rätt. Snälla, vet någon ett enkelt sätt? Ta mig till ett land jag aldrig sett. TA MIG TILL ETT LAND DÄR FEL ÄR RÄTT OCH ALLTING GANSKA LÄTT. Och sen vaknar jag av att en vårvind vänder bladen. Solen står som ett rakblad mitt emot fasaden mot mitt öppna fönster och ingen annan syns till. Tänk dig stå i pyjamasen och se kalla, kalla kristaller smälta ner. För solen lyser utanför och skuggor målar mönster och vintern dör. Och det är dans i staden och du står där och vet inte ens hur man gör. Du sitter fast, ensam. Sist kvar. Det är bara som det känns när ingen annan människa syns till och det är tyst så långt man minns. Jag håller mitt lilla liv emellan händerna. VART HAR DU VARIT UNDER HELA MIN KVÄLL ELLER UNDER HELA MITT LIV? JAG HAR SUTTIT HÄR FÖR LÄNGE NU FÖR ALLT SOM ÄR KVAR ÄR ETT FOTOGRAFI. IBLAND VILL MAN HELLRE SITTA KVAR OCH SKRATTA HÖGT DÄR DÖDEN SER. FALL INTE I FÖR VÄRLDEN, JAG HAR INTE TID ATT VÄNDA MIG OCH SE, FÖR ALLT JAG SÄGER BLIR FEL ÄNDÅ. JAG HAR TÄNKT PÅ VAD JAG GÖR IDAG. MEN NU KÄNNS DET BRA.
#
Är det bara jag som tolkat låten ”vara vänner” som ironisk? Att han inte alls vill vara vän, utan vill ha henne, alltså..
#
Fantastisk skiva, och fantastisk recension.
SMÅLAND> Vem säger så? Är det du, eller borde jag känna igen det?
#
>Mike; det är ju ungefär alla låttexterna, i en…!
#
SMÅLAND> Glöm det. =)
Rocco> Ironisk vet jag inte, men jag tycker det framgår ganska klart att det inte handlar om att bara vara vänner. Eller att det handlar om att bara vara vänner, fast att det inte fungerar heller.
#
”Vida överlägsen allt HH har gjort” – håller fullständigt med. Så mycket bättre. Bäst, och vilken fin recension sen!
Nu ska jag lyssna på skivan!
#
Vilket kvinnoideal kommer egentligen till uttryck i den här skivan? Kvinnan som en ouppnåelig ängel som ska dyrkas på avstånd eller? Hellman lider av hora eller madonna-komplex.
#
fett överskattad. vara vänner enda bra låten. Håkan H är tio gånger bättre.
#
judaz: reagerade också på det uttjatade kvinnoidealet som alla rumla-runt-på-söder-patetiska äckel propagerar för? Och de är alldeles för många…
#
jävligt bra recension. kommer ihåg att jag gillade vara vänner jävligt bra när den kom. Och då var jag typ 9 år.
#
Hellman var en otroligt skicklig och finurlig låtsnickrare, men det låter aldrig som om hans liv hänger på låtarna. Det är skillnaden mellan Jakob Hellman och Håkan Hellström.
Det är nån annan som sagt det. Men det stämmer bra.
#
Åh vad kul med en så personlig recension. Jättefint skrivet och en braaa skiva!! Kul med en recension av den!
#
jävligt bra recension. vad som bör tilläggas är att de bästa låtarna på skivan är extraspåren som lades till för några år sen. jag förstår inte varför det ska jämföras med håkan hela tiden, var glad för att båda gjort fantastiska skivor som man kan lyssna om och om igen på. att recensenten dessutom har den goda smaken att klanka ner på den patetiska figuren på aftonbladet ger bara ytterligare fjädrar i hatten.
#
Passion.
#
Mago: Ja, det var väl Lokko som skrev det? Får nog hålla med dig hursomhelst.
#
judaz, the man: sådär tänkte jag också typ.
#
suverän skiva, mindre bra recension: för lite om låtarna var för sig sig (även om de paradoxalt nog gör sig bäst som helhet, skivan spelad rakt igenom på en gång). Mer beskrivning av musiken önskas. Nu funkade det ju för att alla på den här hemsidan vet vem Jakob Hellman är, men någon som aldrig hört något om honom skulle inte bli så hjälpt av den här recensionen. Försöker recensenten förklara utifrån sina känslor så skulle han kanske ha utvecklat lite mer?
#
”ha sönder hennes hand” – den där ronnie är visst riktigt pervers!!!
#
Halvbra skiva..
Han var ordentlig tråkig på Kalas 99..
#
Äntligen. Någon som vågar.
I en tid då plastindiefans och new wave-horor försöker ogiltigförklara all musikalisk verksamhet som inte sker inom de strängt nerskurna ramar som ironiskt nog kallas indiepop behövs Jakob Hellman mer än någonsin.
Förstå hur jävla bra den här skivan är.
#
Underbar recension. Jakob Hellman är GUD!!
11/10 vore ett rättvisare betyg!!
#
Jag tycker att detta är den bästa svenska plattan som har gjorts! Tack för en personlig recension full av känslor Ronnie!
#
oj, den här recensenten har uppenbarligen helt snöat in på lokko och feber-gänget. han borde ta och kamma sig (och snyta sig, grabbhalvan)… själv prenumerar jag på slitz..
#
Som har efterträtt någon på Puls? Hur fan kan man reta sig på det? Kom igen nu! Läs DN istället. (läses: Riktig journalistik)
#
Till arg skåning:
Du kan inte din Hellman speciellt bra, va? Självklart syftar recensenten på textraden ”Jag skulle gärna gå och hålla och ha sönder hennes hand / Jag skulle ännu hellre göra nåt, ja göra någonting jag kan” ur låten ”Hon har ett sätt”.
Lär dig säg ”r” och läs på, biaaaatch!
PS. Jag trodde Slitz bara var för killar med impotensproblem. Okej, sorry, my fault, det var den ju också…
#
Slitz är för bögar–}
Vem säger att det är vi skåningar som uttalar R:en fel?
Jag är helt säker på att det är VI som uttalar dem rätt och ni norrlänningar fel.
För övrigt så lyssnade jag grymt mycket på Hellman vid min student, så jag blir glatt nostalgisk av den.
#
Ni inser vilken låg nivå kommentarerna håller här va? Ett riktigt dagis. De flesta som skriver kommentarer är antingen helidioter med för mycket tid över eller väldigt väldigt unga. Oavsett vilket så är det mycket luft mellan öronen. Rannsaka er själva! Det här var första och förmodlilgen sista besöket jag gjorde i det här pajasforumet. Recensionerna är det inget fel på, men man blir ju onekligen väldigt trött på alla Fragglar som kommenterar. Hoppas jag aldrig stöter på nån av er i verkliga livet.
#
Alltså, jag tycker inte att det är så långt ifrån Slitz man kan komma. Objektifieringen finns i ”Hon har ett sätt” också, men det är väldigt mycket mer nyanserat. Dock, det här är popvärlden. Poppojkar med gitarrer sjunger om söta och väna popflickor, det är faktiskt ett förtryckande förhållande. Ja.
#
Jakob Hellman var en man med allt för många Costelloskivor i samlingen.
#
En tydlig likhet med Horace Engdahl; han använder också ordet Patetisk, i betydelsen löjlig. När ordet i sitt ursprung betydde; känslostark, med stor inlevelse.
Hellmans platta är en klassiker, hur banal den än må vara, skulle tro att de flesta av oss är rätt banala.
#
Skivan är fullständig!!! Måtte han inte göra nån mer platta pga det…
#
till ”arg skåning”:
Ronnie syftar på ett låtcitat som lyder ”jag skulle gärna gå och hålla och ha sönder hennes hand”.
det handlar om desperation och kärlek på samma gång.
inte nån jävla våldtäkt.
skön recension Ronkan!
#
Vad är det för HH som någon refererar till? Håkan Hemlin?
#
Alltså, jag såg Hellman för ett tag sen spela Taube och Bellman och plattans låtar och nån ny. Det var jättebra. För mig kan aldrig Håkan mäta sig med Hellman, men det beror nog enbart på att jag var 13 när skivan kom och typ 25 när Håkan kom. Därför har Håkan aldrig varit intressant för mig. Tonårspop. Fast att Hellmans liv inte skulle hänga på låtarna håller jag inte med om. För mig låter det så.
#
Jakob Hellman – 9 april, kompledigt på Stacken, Nalen.
#
Peter, oj vad du verkar gammal och vuxen ! Du vet nog allt !
Själv var jag nog 32 när Håkan H släppte debuten och jag avfärdade den ungefär som du, tonårspop.
Efter diverse sondmatning med HH insåg jag mitt misstag och idag tycker jag att HH:s skivor är kanske det bästa som har gjorts i Sverige.
Jakob Hellman fastnade inte riktigt när han släppte den. Men efter att ha läst hur enorm skivan skulle vara skaffade jag den förra året. Och den är väl … sådär. Halvbra. Klassen sämre än Håkan, mycket tråkigare, ingen samba, inget tempo. En smålessen svensk Costello.
Vad jag vill säga: SLUTA GNÄLLA PÅ HÅKAN SÅ FORT ETT HALVT TILLFÄLLE GES !
#
Det känns som att alla som tycker något om den här skivan kan placeras i något av följande två fack:
1) Skivan är ett totalt mästerverk
2) Skivan är ytterst medioker, och således väldigt överskattad.
Själv tycker jag att den är bra (betyg 7-8) utan att för den sakens skull kunna jämföras med andra stora mästerverk i samma genre.
#
”ibland önskar jag att du inte ser ut som du gör” Vilken bra recension! Keep up the good work grabben. Sen måste jag säga att det är beundransvärt hur mycket du har hunnit med och bara är 18 år. Du blir säkert en stor känd musikjournalist en vacker dag… Sen håller jag med dig om hon som har efterträtt Virtanen också, hon är inte alls bra. Usch. Ha det bra killen! /Linda
#
Den bästa svenska skivan genom alla tider. Den här skivan får Håkan Hellström att framstå som den låtsstjälande amatör han e.
#
underbar recension av en underbar skiva
#
jag håller me lindman…
tack för den fina recensionen Ronkan, du har rätt som vanligt
#
Jag vill läsa om skivan, inte om dig. Mkt dålig journalistik, bara en massa talspråksdravel och egna reflektioner över ditt liv, nån sorts mini-självbiografi under falsk flagg, du signalerar Hellmn men orerar omdig själv. Trodde det skulle stå nåt om musiken, men nej.
Boooooring.
#
otroligt bra skiva
#
Den här skivan va en av de första skivorna jag köpt….Sen har den haft sin plats i skivsammlingen sen dess, den har aldrig tappat sin glans o jag blir lika glad var gång jag sätter på den. De andra skivorna runtomkring i sammlingen har bytt plats flyttats undan men inte jacob hellmans den finns kvar än idag. För mig är detta den bästa skivan någon någonsin släppt. Och för er som inte gillar den kan jag bara säga "synd för er"…
#
nej fyfan, den här recensionen gillade jag verkligen, men det var nog för att det var ett val att recensera just denna. det är alltid kul att läsa vad någon skriver om den skiva som de hyllar till skyarna. trevligt!
annars har jag itne hört hela skivan, men undrat vartfan djäveln tog vägen. det jag har hört var ju genialt. synd.
#
Han har ju massa nya låtar som han brukar spela live. Varför får han inte arslet ur vagnen och släpper dom på cd.
#
för övrigt målade han ”kalla hål” och inte ”svarta hål”.
grrr…
(text-fascism skall tas med en klackspark btw)
#
Såg honom på Chokladfabriken för några år sen när han spelade tillsammans med Self Made Man. Han lät förjävligt. Han körde den där ”Motor” som han även körde på Yran om jag inte minns fel.
Men inget, säger inget kan ta bort minnena från Pipeline Sundsvall 198x när Jakob stod där med stora gitarren på magen. och jag såg stora havet
#
värdelös recension. sämre recensent.
#
20 år sedan den kom… Jag är inne på mitt tredje exemplar. Har spelat sönder de andra. Jakob är störst. Så ofantligt störst.
#
Håller med!! Hur mycket tonårsångest har man inte haft med denna platta ända till dags datum??? Vår tids Cornelius Vresvijk!!
#
så det här är en skiva som vocoder-vismut spisar med glädje?
jag är besviken.
#
Kommentera eller pinga (trackback).