När Van Halen stod på toppen av sin karriär passade sångaren och superegot David Lee Roth på att klämma ur sig en plojig cover-ep, ”Crazy from the Heat”, med låtar som ”California Girls” och ”Just A Gigolo”. Det gick rätt bra. Samtidigt ryktades att Diamond Dave skulle spela in storfilm.

Det tog inte allt för lång tid innan Eddie och Alex (bröderna Van Halen) tröttnade på sin frontfigurs solodansande i en spotlight de tyckte var deras. Dave lämnade bandet. Eller om bandet lämnade honom. Därom tvistar de än idag.

Hur som helst vilade den leende dandyn inte särskilt länge. Han satte ihop sitt eget band med idel toppmusiker. Gitarrvirtuosen Steve Vai (tidigare i Frank Zappas band, senare bland annat i Whitesnake), basgurun Billy Sheehan (tidigare Talaz, senare Mr Big) och trumslagaren Gregg Bissonette (ex Maynard Feguson). En styrka stark nog att utmana de forna vännerna på allvar.

Kvartettens gemensamma debut från 1986, ”Eat 'Em and Smile”, är att betrakta som en klassiker ur 80-talets fluffigare hårdrocksflora. Faktum är att den stått mot tidens tand ovanligt väl och fortfarande låter fräsch.

Det tål kanske att påpekas att det som kallades för hårdrock på 80-talet knappast skulle ses som särskilt hårt idag och på ”Eat 'Em and Smile” tänjs begreppet ytterligare. Inspirerade av framgången med ”Crazy from the Heat” valde kvartetten att spela in en handfull covers även denna gång. Standards som ”That's Life” (kanske mest känd i valfri Rat Pack-version) och ”Tobacco Road” (som jag senare med värme återupptäckt i Wars tolkning).

Lika mycket show som hårdrock. Definitivt inte stelt i formen.

LP:ns båda sidor följer ett likartat upplägg. De öppnar båda med en rockstänkare för att övergå i respektive sidas snabbaste låt. Näst sist på båda sidor ligger vad som närmast är att betrakta som ett slow jam (inte att förväxla med power ballad, här handlar det om mjukt groovig skrevrock).

Det känns nästan fånigt att börja räkna upp favoritlåtar, men A-sidan håller rakt av (även om Van Halen-pastischen ”Goin' Crazy” är på gränsen). B-sidan är något svagare (även om de båda utmärkta coverversionerna av ”Tobacco Road” respektive ”That's Life” finns här).

Tyvärr stelnade leendet på 80-talshårdrockens störste underhållare ganska fort efter den här skivan och den spontanitet som fanns här försvann med samma hastighet. Uppföljaren ”Skyscraper” är betydligt svagare och innehåller bara enstaka höjdpunkter. Därefter började konstellationen spricka i bitar och David Lee Roths karriär sjönk sakta men säkert ner ner ner.

Kanske inte så konstigt då att Lee Roth på senare tid gjort åtskilliga försök att återta platsen vid mikrofonen i Van Halen. Bättre än så här blev han aldrig i eget namn. Frågan är om inte det här också är höjdpunkten av Steve Vais och Billy Sheehans respektive karriärer?

”Eat 'Em and Smile” är en förbisedd rockklassiker.