Jag har många oförglömliga musikminnen, men ett som jag minns alldeles speciellt är när jag som 15-åring i Italien första gången hörde ”I Feel Love” med Donna Summer. Året var 1977 och mitt hjärta stannade för att sedan börja slå dubbla slag, precis i takt med musikens 130 slag/minut. Så hade jag aldrig hört någon annan göra musik förut. Det var Giorgio Moroders moog som åstadkom dessa ljud som gick raka vägen in i hjärtat och ryggmärgen på mig. Hur många discolåtar efter ”I Feel Love” kan man inte härleda direkt till denna superlåt?

Men det i låten som allra mest etsade sig fast hos mig var Donnas röst. Kraftfull, knivskarp högtsvävande. Hon kunde direkt sälla sig till berömdheter som Aretha Franklin och Barbara Streisand – kort sagt – vissa röster är bara såå bra! Jag kastade mig till skivaffären så fort jag kom hem till Sverige och köpte där skivan som till min stora sorg bara innehöll åtta låtar, men vilka låtar och vilken röst! Disco-eran var inledd och Donna Summer var dess okrönta drottning.

Om jag kort skall dra Donna Summers bakgrund så föddes hon 1948 som Donna Adrian Gaines i Boston, Massachusetts. När hon första gången sjöng offentligt var det, som med så många andra svarta sångerskor, i kyrkan i sin egen hemförsamling i Boston. När hon öppnade munnen och hennes enorma röst ”vällde ut” brast församlingen i tårar. Från den stunden visste hon vad hon ville – hon ville bli en stjärna. Hon fick arbete som musikalartist i Tyskland där hon spelade med i ”Hair”, ”Showboat”, ”Porgy And Bess” med flera. Hon var en kort tid gift med Helmut Sommer och med sig från det äktenskapet fick hon en dotter och sitt nya artistnamn Summer.

1974 inledde hon samarbetet med den tidens disco-demonproducenter Giorgio Moroder (han har ett otal hits på sin meritlista, till exempel ”Cat People” David Bowie, ”The Never Ending Story” Limahl, ”Call Me” Blondie och ”Flash Dance” Irene Cara.), och Pete Bellotte. Detta resulterade i jättehiten 1975, ”Love To Love You Baby”, mer en ett decennium före det att Madonna gjorde sin ”Erotica”. Den kontroversiella och vågade låten ”Love To Love You Baby” gjorde att hon nu också slog igenom stort i USA.

När så ”I Feel Love” kom på LP:n ”I Remember Yesterday” blev Donna Summer namnet på allas läppar. Detta var den första succéplattan i en lång rad där hon bland annat kan räkna in fyra Billboard-ettor. Donna Summer blev det nybildade skivbolaget Geffen records första artist, något som de aldrig bör ha ångrat.

Om man idag skall köpa en CD med Donna skulle jag rekommendera ”Endless Summer” som är Donna Summers greatest hits. Den innehåller 19 av hennes bästa låtar. Är man ett riktigt fan som jag så saknas ett antal låtar på plattan, men dem har jag naturligtvis hemma i skivsamlingen. På ”Endless Summer” finner förutom ”Love To Love You Baby” och ”I Feel Love”, bland annat ”Could It Be Magic” som i början av 1990-talet också har spelats in av engelska pojkbandet ”Take That”. Det är egentligen en Barry Manilowlåt, men Donna gör den sååå bra.

I ”Mac Arthur Park” får en kaka (!?) utgöra metafor för kärleken. Det är ju inte texterna som gjort Donna Summer berömd även om denna text kan få vem som helst att smälta: ”Someone left my cake out in the rain. I don't think that I can take it, cause it took so long to bake it, and I never get that recipe again” – obetalbara textrader, men musiken är desto bättre – vem kan stå stilla när man hör denna låt?

”Hot Stuff”, ”Bad Girls” och ”On The Radio” behöver nästan inga egna presentationer – de är discoklassiker. Den fantastiska duetten med Barbara Streisand, ”No More Tears (Enough Is Enough)” är även den en klassiker som jag tycker att alla kan lyssna på – vi som var med för att få en nostalgitripp tillbaka till discobollar och stroboskopljus, och ni som är unga för att höra på vad era föräldrar rockade loss till vid 80-talets början. Och vilka röster Donna och Barbara har, och på båda två på samma skivspår – kunde det blivit annat än succe!

Samlingen avslutas av två låtar som är gjorda de tre engelska superproducenterna Stock, Aitken och Waterman tillsammans med Donna Summer. Det är ett typiskt Stock, Aitken och Waterman-sound som vi känner igen från Banarama, Rick Astley, Kylie Minogue mfl. och Donnas röst passar perfekt även i dessa låtar. Det är som Peter Waterman uttrycker det ”To get a producer to get gosebumps, that's saying something. Donna could do that. Get Donna to sing the time-tables and you'd go 'Fucking hell!' Unbelievable!”

Jag skulle vilja påstå att många har Donna Summer att tacka för intryck och inspiration, lyssna till exempel på Janet Jacksons ”Rhythm Nation”, eller vilken skiva som helst med Whitney Houston, Mariah Carey, eller någon annan av sångerskorna i denna genre.

Jag tror att de alla medvetet eller omedvetet har lyssnat på den uppmaning som Donna Summer brukar ha på sina skivomslag – ”Wherever you go, take a little Summer with you” – själv har jag alltid lite ”Summer” med mig!