Bob Marley.

Säger man ”reggae” är det nog det folk i allmänhet kommer att tänka på. Killen som sjöng lustiga sånger och knarkade ihjäl sig. Därefter hamnar valfri kärlekssång/partysång/solskenssång i makligt baktakt. De där låtarna som alltid hamnar på de där samlingarna som varje år dyker upp lagom till industrisemestern.

Jag kan inte säga att jag kan speciellt mycket om reggae. Jag tassar fortfarande omkring i ytterkanterna av djungeln och hugger lite här och där med min musiksökarmachete. Precis samma förhållande som jag har med jazzen. De saker jag köpt har varit de stora, kända namnen. Någon dag ska jag köpa ett överlevnadskit och en musiksökarmotorsåg och dyka in på allvar. Men fram till dess fortsätter jag behålla åtminstone ena foten på säker mark.

Av den anledningen gillar jag de samlingar som dyker upp med soul- och discoklassiker i baktakt. Det bästa av två världar på något sätt. Studio One Soul, Hustle! Reggae Disco och Trojan Soulful Reggae kan jag varmt rekommendera för andra som också tycker att den där reggaedjungeln ser väldigt, väldigt rörig ut. Samlingar som snurrat många varv hos mig.

Nu kommer så ytterligare en samling på samma tema från reggaevärldens förmodligen mest produktiva återutgivningsbolag, Trojan. Och på många sätt är väl Reggae Love Songs i mångt och mycket en uppvisning hur man gör en stereotyp reggaesamling. Kärlekssånger i maklig baktakt. Rätt många av dem är baktaktsversioner av soulklassiker.

Sinnebilden av vad en normal skivköpare kallar reggae. Och jodå, visst finns det en låt med Bob Marley & The Wailers: Don’t Rock My Boat (Satisfy My Soul). Som Bob ”ska” låta.

Inget fel i det. Den andra skivan i samlingen passar mig som handen i handsken. Jag gillar verkligen versionerna av exempelvis Fever, Lovin’ You, You Make Me Feel Brand New, Ain’t No Sunshine och Here I Am Baby (Come and Take Me). Och det trots att skivan inleds med Chaka Demus & Pliers She Don’t Love Nobody och avslutas med Inner Circles Sweat.

Däremot har jag desto svårare för den första skivan. Trots att det även här finns gott om bra låtar, blir liksom lite för jämntjockt för mig. De bästa låtarna verkar alla ha hamnat på skiva två. Och när Diana Kings Shy Guy (en personlig favorit sedan länge) sparkar igång blir det rena energibomben. De stora publikfavoriterna här är annars Red, Red Wine och The Tide Is High. Fast nej, de görs förstås inte av de artister de flesta väntat sig. Här är faktiskt förhållandet det omvända, reggaeoriginal som vita band senare gjorde riktigt stora. Okej, även om Tony Tribes Red, Red Wine i sig var en cover av en Neil Diamond-låt.

Men min största invändning mot Reggae Love Songs är att Trojan Soulful Reggae och Trojan Lovers Rock redan finns. Den här samlingen känns, som sagt, som ett försök från Trojans sida att ge den stora skivköparpubliken en skiva som motsvarar deras förväntningar på reggae. Det märks inte minst på flera av låtvalen, några nämnda ovan. Kort sagt känns det som om Trojan försöker slå sig in hos den lukrativa ”breda massan”.

Men jag misstänker snarast att Reggae Love Songs hamnar mellan två stolar. De riktiga Trojan-skallarna tycker nog att den är årets stora Trojan-utförsäljning. Och de ”vanliga människorna” köper sannolikt någon av reggaesamlingarna som börjar med ”Absolute” eller ”Most Wanted” istället, helt enkelt därför att de kommer att synas mycket mer.

Och sist men inte minst: det är väldigt långt till industrisemestern.