Det är på något sätt helt naturligt att Dub Sweden får släppa sin debut just i början av 2003 efter ett par års demoharvande. Musiken från det tidiga åttiotalet är nästan mer rätt än den var då. Där hammondorgeln för några år sedan hade sin självklara plats bredvid gitarr, bas och trummor har nu analoga old-school-syntar klivit in. Det blippas och bloppas mest överallt. Nu kan Dub Sweden på allvar sälla sig till den här skaran.

Men samtidigt som det är helt naturligt att placera Dub Sweden, med sin elektroniska, syntbaserade musik, i det här facket, är det också att generalisera i överkant. Som gruppnamnet antyder finns det en annan påtaglig referens. Nu är det kanske inte mullrande avgrundsdub i King Tubby-skolan som sextetten ägnar sig åt, men väl mer baktaktsflörtar än Human League.

Dub Sweden bildades vintern 1999 och består just nu av sex personer: Pontus Carlsson, Camille Håkansson, Johan Wallnäs, PG Wallnäs, Anna Wilson och Peter Åhrberg. Första demon kom i maj 1999 och det var ungefär då jag blev tipsad om dem. Jag misstänkte att jag skulle gilla Dub Sweden innan jag ens hörde någon av låtarna.

Det blir lätt så med titlar som Säffle och Södertälje. Sympatiskt, på något sätt.

Men precis som förstasingeln Old House är det engelska som gäller på fullängdsdebuten, såväl i titlar som i texter. Den är också en rätt bra fingervisning hur resten av albumet låter. Elektronik i grunden med orgel och levande blåsinstrument ovanpå. Och bitvis briljanta popmelodier.

Old House är en favorit sedan demodagarna. Big Elephant och framförallt supersvängiga Walk Me Home är två andra. Dessutom gillar jag att de spelar sax och trumpet på riktigt och inte plockar fram de digitala varianterna som oftast låter skräp. Kort sagt, det finns en hel del att hämta under de 39 minuter skivan snurrar i spelaren.

Då var det dags för dagens ”men”.

Till viss del kan jag utan problem peka på svagheterna hos Welcome to Our World och det är helt enkelt att några av spåren känns lite platta. Men det finns också något som jag har svårare att sätta fingret på. En känsla som säger att det kunde varit bättre än så här. Som att ”det där” sista lilla fattas, trots att såväl material som produktion ändå håller.

Eller så kanske jag bara tänker för mycket. Kanske är det här gladpop av bästa sort och jag försöker göra den till något annat. Gillar du Old House gillar du med rätt stor sannolikhet Welcome to Our World.

Själv önskar jag mest av allt att de hakat på covern av The Model.