Det är faktiskt ganska skönt att det fortfarande råder en relativ stiltje på skivutgivningsfronten. På det sättet får man chansen att lyfta fram lite skivor som av en eller annan anledning blev bortglömda under året som gick. Som Akufens ”My Way”.

Den släpptes redan under våren 2002 men verkar ha fått noll uppmärksamhet i samband med det. Själv hade jag inte hört Akufen förrän tidigt i höstas när jag, efter att ha läst en intervju med Akufens alter ego, kanadensaren Marc Leclair, beslöt mig för att kolla upp ”My Way”. Sedan dess har den bott mer eller mindre permanent i min skivspelare.

Det som fick mig intresserad var att Leclair använder sig av något han kallar microsampling. Det innebär helt enkelt att han spelar in sändningar från sin radio som han klipper sönder tills det knappt återstår något alls av ursprungsljuden. Ursprungsljud som kan vara allt från musikinstrument, toner, tal och sång till rent brus. De näst intill mikroskopiska ljudfragmenten lappar han sedan ihop och väver samman till något helt nytt.

Men var finns det unika då? Sampling är inget ovanligt. Inte ens att använda samplingar direkt från radio, Avalanches, inte minst, använde det på ett briljant sätt på sin ”Since I Left You”. Men att som Akufen bara sampla från sin radio och istället för att knycka hela takter eller riff använda så extremt små ljudsnuttar, det hade jag aldrig stött på.

Microsamplingstekniken innebär samtidigt att han har i stort sett obegränsat svängrum för sina egna kompositioner. Något han utnyttjar till fullo. Han behöver inte heller cleara samplingarna då det i de allra flesta fall återstår så lite av ursprunget att antagligen inte ens upphovsmannen skulle känna igen det. Enda gången jag verkligen tycker mig känna igen en sampling är i ”Jeep Sex” där ett gitarr-riff låter misstänkt likt Doobie Brothers ”Long Train Runnin'”.

Fast jag kände mig till en börjad lite lurad. Visst, här och var dyker samplingarna upp både i ambient jazziga inledningen ”Even White Horizons” och ”Installations” vackra minimalistiska technodub. Men då mest i egenskap av lustiga effektljud och inte alls så egensinnigt som jag hade förväntat mig. Men så stegrar Leclair tempot i ”Skidoos”, drar igång en oemotståndligt gungande basstämma, ett takfast beat, börjar använda vokalsamplingar som melodi och förpassar musiken raka vägen till nattklubben.

Sen exploderar skivan i fantastiska ”Deck The House” och de efterföljande fyra spåren. Över dansanta bubblande basgångar och tassande beats kastar Akufen in ackord, toner och röster om vartannat i ett sådant tempo att man inte har en chans att registrera vad det egentligen var man precis hörde. Som att lyssna på en trasig radio som dånar ut dansant house samtidigt som den hoppar mellan olika stationer helt utan kontroll.

Men hur uppknasat det än låter är det samtidigt grymt groovigt och ibland nästan som något Todd Edwards skulle kunna ha snott ihop.

Det går att ha ”My Way” som en schysst ljudkuliss men det är först när man verkligen låter musiken ta över och gräva sig in som man upptäcker hur skickligt Leclair använt och kombinerat ihop alla beståndsdelar. Det ligger väldigt mycket tanke och hantverk bakom det som från en början kan uppfattas som en samling lösryckta fragment.

En schizofren blandning av oräkneliga ljud och udda stämningar som hela tiden byter skepnad och riktning. Rejält udda och experimentellt men på rätt sida om det överpretentiösa samtidigt som det bjuds på ett sjuhelvetes sväng.

Musik som skakar om hjärnan lika mycket som rumpan och något av det intressantaste som släpptes på housefronten förra året.