Mitt korståg för funk och jazz fortsätter med en trombonist. Fred Wesley har spelat med såväl Count Basies och Lionel Hamptons orkestrar som med James Brown och Parliament/Funkadelic. Tillsammans med Maceo Parker bildar han stommen i The Horny Horns. Det är bara att skrapa på ytan att berätta det här, men det räcker nog.

Undertiteln på skivan är ”From Be Bop to Hip Hop” och det lever den verkligen upp till. För här är spännviden lika bred som Fred Wesleys framgångsrika karriär är lång. Den gamla skolan är väl förankrad och svänget sitter där det ska, men för den skull känns inte de moderna influenserna krystade eller desperata, utan mer som gamla rävars egen tolkning av det som hörs nu. (Jag säger nu, även om skivan snart är fem år gammal; satt i perspektiv till Wesleys yrkesbana är det ändå så.)

Och rappare är här lika ofta gamle Fred Wesley själv, som en inlånad och mer hiphopmässig pojkvask-MC (Ali Zone). Humorn glimtar hela tiden i snacket mellan låtarna och ger skivan ett prestigelöst och behagligt flyt. Det är okej att flamsa om man är tillräckligt bra, helt enkelt.

I ”Funk School Hymn” gör orkestern en flabbig a capella-version av den tyska nationalsången med funkifierad text och där slår kanske buskismätaren över lite, men när låten sen går över i ”Funk School” – en hyllning till alla läromästare och adepter de haft – väger det tillbaka och allt är förlåtet. Det går inte att ta miste på att Bootsy har producerat. Funken är snärtig och djup, precis som jag vill ha den.

Inte så överraskande är blåset på skivan fenomenalt. Tajt och svängigt. Det finns inget mer att säga om det. Så väldigt bra. Men tack och lov är det inte övervikt på blåsinstrument eller hypermycket trombon i förgrunden, vilket är ett vanligt fenomen när instrumentalister ger ut soloalbum. Alla är bra. P-funksångaren ”Mudbone” Cooper är med och briljerar som vanligt. Bootsy har inte bara lånat ut sin studio och sina producenttalanger, utan är med på flera instrument. Dock inte bas. Bernie Worrell dyker upp, liksom Bobby Byrd och Vicki Anderson, bland många andra.

”Wanna Be” är ursprungligen en dikt riktad till unga gangstriga typer, skriven av Isetta Crawford-Rawls, som här läses av Fred Wesley till taktfast percussionkomp och med vännerna på talkör i ”refrängen”. Annorlunda och inte alls dumt.

Ofta samsas flera stilar under varje titel, men i ”Time for Us” gör Leon Ware en klassisk kärleksdrypande soulballad omfamnad av Wesleys trombontoner. I ”Keep a Thing Happ'ning” brakas det loss i ett 12 minuters jazzkaos utan like. Och i pärlan ”Slide Man” (som faktiskt oftast är anledningen till att skivan åker på) spelas bluesfunk i härligt synkoperad valstakt. Avskalat som The Meters, lojt som i en skuggig hängmatta och jazzigt som jag vet inte vad. Som plåster på trötta öron.

Jag har haft ”Full Circle” i några år och den har växt hela tiden. De tidiga (hårdsvängiga) favoriterna har utökats till i stort sett hela skivan. På några minuter när är den helt lysande.