"Steal This Album!" är inte en riktig uppföljare till "Toxicity" som släpptes förra året. Det är istället låtar som blev över i inspelningen i framför allt den och ännu äldre material från System of a Downs historia. Själva säger de att låtarna aldrig refuserats utan att de inte passade in på skivorna de släppt. Det kan jag köpa, jag tycker en hel del av låtarna är bättre än "Toxicity". De var tänkta att släppas som b-sidor, på soundtrack eller på en och annan samling senare. Men när inspelningarna letade sig ut på nätet i höstas bestämde bandet sig för att göra färdigt dem och släppa dem på riktigt.

Jag är av den bestämda uppfattningen att System of a Down försöker för mycket. Och att koncentrera sig på att försöka har aldrig lett till något riktigt bra. Kanske är jag orättvis, men det hjälper mig inte i mitt lyssnande. Och dessutom hatar jag verkligen deras ballader. De skulle kunna vara från vilket band som helst. Själv tänker jag på Live. Det är inte en trevlig tanke. Visst, Serj sjunger bra. Men det gör Ed Kowalczyk också, det gör inte att jag gillar Live mer. Nu är det ju långt ifrån bara ballader här. Så de förstör inte så mycket. Men tillräckligt.

Om vi tar det som är bra istället. "Chic 'N' Stu" funkar i sin bulimi. Serj Tankian spottar ur sig matingredienser i en känga åt konsumtionskulturen. Även om jag blir ganska trött på kören och den lite högtravande tonen i Chomsky-influerade "Boom!" så gillar jag Serjs sånginsats i låten. Bryggan i "A.D.D." är lysande. Lekskolerimmen i "I-E-A-I-A-I-O" sitter fantastiskt bra. Virveltrumman och Serjs galande som övergår i tungt sväng är utmärkt i "Pictures". "F**k the System" är min favorit på skivan – busigt och allvarligt på samma gång, bra!

Daron Malakian är en duktig gitarrist. Han byter flyhänt mellan stilar och temperaturer. Serj är en bra sångare, övertygande både när han skäller med fradga i mungipan och när han tar toner. Shavo Odadjian skorrar skönt med sin bas och tillsammans med John Dolmayan på trummor gör de det de ska. De blickar åt sidorna för inspiration och hittar Mike Patton (och flera av hans musikaliska projekt). Det är en bra inspirationskälla även om det ibland är lite för mycket lån och för lite eget.

I all sin kunskap så rör de dessutom ner för mycket i grytan. Hoppen som många gånger funkar i ensamhet blir tröttsamma efterhand. Jag höjer knappast på ögonbrynen efter att ha hört något "oväntat" i varje spår. Speciellt när de har snöat in på ganska traditionella refränger, som oftast är de som sänker låtarna. Tyvärr. Överlag gillar jag verserna mycket bättre än refrängerna. Och kanske är det inte de lekfulla inslagen som är problemet. Kanske är det istället att de inte tar steget fullt ut och leker hela tiden. Det är halvmesyren jag har mest problem med. De försöker tillfredsställa de krafter som vill gå framåt, samtidigt som de vill hålla kvar i gamla trista hårdrocksrötter. Jag vill ha antingen eller. Framåt, så vill jag höra alla deras kommande skivor. Bakåt så slipper jag bry mig.

Jag hoppas verkligen att de inte fick för mycket blodad tand över hur bra "Aerials" gick på listorna. Den riktningen skulle vara den sämsta de kunde ta (läs Filter).