Så här kan det gå till att skaffa en skiva:

Man har en dator som får hårddiskkrasch. Man får datorn lagad och återuppstånden. Man måste hitta på ett namn till datorn. (Alla datorer bör ha namn, i alla fall macar. De är ju våra vänner.) Och eftersom den förra inkarnationen av datorn hade namnet Bootzilla, söker man i familjär anda efter ett annat av Bootsy Collins alter egon. Och hittar Zillatron. Sen känner man att man kanske borde kolla upp den enda, självbetitlade skivan också. Och så hittar man med en funkateerkamrats hjälp den ganska sällsynta skivan på hyllan hos sin närmaste skivbutik.

”Lord of the Harvest” är inspelad -93 och är Bootsy i en knasig konstellation med gitarristen Buckethead (numera Guns'n'Roses), gamle P-funkaren Bernie Worrell och några till, varav Grandmaster Melle Mel och Mama Collins på ”Chant” respektive ”Back vocals” är de skojigaste.

Som om det inte var förvirrande nog redan, har Bootsy ytterligare ett alter ego på skivan, nämligen Fuzzface. Jag har läst mig till att det namnet kommer från en slags distbox som ser ut som ett litet ansikte. När han är Fuzzface har han monstermask och spelar kombinerad bas och gitarr. Ett instrument från rymden, antagligen, för det handlar ofta om rymden och sånt när Bootsy är i farten.

Den där distboxen kommer också väl till användning på de flesta av låtarna (nu kommer det, jag ska beskriva hur konstig musiken är). Inledande ”C.B.I. Files” består en massa ambientljud, långsamma ilskna gitarrtoner samt robotröster som talar om livet ur något slags science fiction-perspektiv. Andra låten, ”Bugg Lite”, är en rak studsig Bootsylåt. Blapp-blapp-bas och gladfunk, förvisso med Bucketheads hårdriffande distgitarr till. Helt ok. Hinkhuvudet är förtjust i alla gitarrljud som sprungit ur hård musik, ibland får jag en 80-talshårdrockare i rosa blanka tajts framför ögonen, ibland någon mer ouppfostrad heavy metal-buse som skulle göra skäl för namnet Fuzzface på grund av sitt utseende.

Som tredje låt kommer ”Fuzz Face”, som börjar talad och bakgrundsljudig liksom den första, innan någon slags snabb funk-hårdrocksblandning bryter ut. Smatterbas är fränt och jag är så löjligt förtjust i Bootsys konst att det inte ens behöver vara särskilt bra för att jag ska bli nöjd.

Så långt är det logiskt.

Men sen kommer ”Exterminate” och då måste jag – även efter den tionde genomlyssningen – hejda mig och kolla vilken skiva det är jag har i. Det är en ren industrilåt i Ministrys skola, må vara att Zillatron gör det på ett mindre maskinellt och mer organiskt vis. Jisses. Industrimangel med Bootsy, mycket ska man höra innan öronen trillar av. (En mig närstående industrimusiksälskare stirrade förvånat på mig när jag spelade skivan första gången. Som att jag hade hittat ”The Lost Recordings” av någon kär grupp ungefär.)

Sen kommer ”Smell the Secrets”, också som något Ministry eller KMFDM skulle kunnat klämma ur sig. ”Bootsy and the Beast” är en långsammare variant på samma industriella hårdrockstema. Och lustigt nog är det inte bara crazy, utan ganska bra också. Om jag fick ta bort de trista talade partierna och allt ambienttjafs, skulle skivan vara helt ok. Nu är den bara nätt och jämt ok.

Slutligen: varningen i rubriken är på riktigt, den står sist i cd-häftet. Och den avslutas: ”P.F. Real silly maybe the silliest.” Kan så vara, men fånigheten hos Bootsy är inget som någonsin stört mig. Om någon spelar bas som en frälsare från en avlägsen funkplanet där silverfärg och stjärnformer är på modet, köper jag silly med glädje.