Jag kallade det självbetitlade debutalbumet för punksoppa. Då var All Systems Go OK, men inte något jag ständigt tagit fram och förkovrat mina trumhinnor med. Soppan var lite väl utspädd och sa nog inte så mycket varken till smak eller färg.

Låt mig säga att skillnaden mellan en soppa och en odyssé inte är så stor när allt kommer omkring. Det föreligger dock en väsentlig skillnad i att odyssén gång på gång överträffar sig själv i frågan det ena äventyret efter det andra. Den ena historien ett värre hopkok än den andra, och allt slutar efter bedrövelser med ett slags triumfliknande antiklimax.

All Systems Go levererar en odyssé som egentligen inte kan placeras in i ett fack. Nåja, det finns en snubbe på sång och gitarr, John Kastner, en andra på gitarr, Mark Arnold, en tredje på trummor, Dean Bentley och en ny basist vid namn Tom D'Arcy. Dessutom inspelat i Donner and Blitzen studios i Los Angeles (Daniel Rey) och mixad i The Warehouse (jo just det: Bryan Adams studio). En rockodyssé kanske? Att vi sedan hittar gästartister som Greg Dulli, Pete Stahl, Leonard Phillips och Melissa Auf Der Maur. Det är väl bara finna sig i sitt öde och driva med på irrfärderna.

För All Systems Go levererar en av årets bästa skivor. De snor friskt och blandar om i ballasten. Från den tunga inledningen med rockiga ”Taking Up Space” (fantastisk låt!) till den nästan popgulliga ”Tell Vicki” och avslutningen i den balladliknande ”Meagan's Law” (Melissa Auf Der Maur gör sig påmind).

Helt enkelt en underbar liten irrfärd sammanfattad i tid på sådär 36 minuter och i ord på följande sätt popcorerocktonårsskatestealingmixingsvängemo. Homeros skulle ha varit avundsjuk.