Ibland är livet orättvist. Det är ganska få som minns det amerikanska bandet Blind Melon. Och dom som gör det minns nog snarare deras video till ”No Rain” än själva musiken.

Videon där en knubbig liten flicka utklädd till ett bi blir bortstött av alla. Men Blind Melon och inte minst deras debutskiva är så brutalt mycket mer än så.

Jag lovar!

Jag fick upp ögon och öron för Blind Melon mest för att jag samlade på Guns N' Roses-skivor. Precis som Axl Rose och Izzy Stradlin kommer nämligen Blind Melons sångare Shannon Hoon från midwest-hålan Lafayette i Indiana. Och det var antagligen därför han var med och hjälpte till på ”Use Your Illusion”-projektet. Det är t.ex. Hoon som sjunger de högsta tonerna i monsterballaden ”Don't Cry”. Han är till och med i videon (till skillnad från Izzy).

Jag köpte Blind Melons självbetitlade debutplatta strax efter den släpptes och bandade av den på en c90-kassett (ägde ingen egen CD-spelare). Men både kassetten och skivan blev liggande. Nästan helt olyssnade.

Tills en dag, nästan ett halvår senare, när jag skulle åka bil och ”råkade” få med mig det där bandet. I ärlighetens namn hade jag tagit fel band. Jag hade tänkt åka fort i mammas Peugeot till tonerna av Black Crowes så till en början var jag riktigt besviken när jag upptäckte mitt misstag. Visste faktiskt knappt var det var jag lyssnade på. Men för varje sekund som gick blev jag mer och mer säker på att det var det bästa jag hade hört.

Hade jag satt betyg på skivan redan där i bilen hade det blivit 11 av 10 möjliga. Minst! Jag ville aldrig att den där bilresan skulle ta slut.

När jag nu sitter och lyssnar på plattan för första gången på något år förstår jag varför. Hela plattan är så full av musikaliska detaljer att den känns lika fräsch idag. Nästan 10 år senare.

Oftast känns det svårt att inte referera till rock à la Led Zeppelin. Men lika ofta är det americana-soul à la The Band, flumpsykedelia a la Pink Floyd och jazzrock à la Jimi Hendrix. Öppningsspåret ”Soak the Sin” avslutas med någon form av gitarrduell som gör mig helt Håkan-euforisk. Och spelsugen.

Min absoluta favorit är låten ”I Wonder” där Shannon Hoon uttrycker sig så desperat att jag plötsligt kommer ihåg att jag faktiskt planerade att tatuera in texten till första versen på insidan av min högra överarm. Det är kanske inte för sent?

Andra höjdpunkter är ”Tones of Home”, balladen ”Change” och framförallt suggestiva ”Drive”. Men jag tycker faktiskt, helt ärligt, att alla de 13 låtarna på plattan är skitbra.

En annan anledning till att jag älskar den här skivan så förbannat mycket är sättet den är inspelad på. För det första är gitarrerna väldigt tydligt utpanorerade i varsin kanal. Om man har en balance-kontroll på sin stereo kan man alltså välja att lyssna på bara vänster eller höger kanal och på så vis få en ny/alternativ känsla för låten. Något som förlänger skivans livsslängd.

För det andra så s p e l a r verkligen alla i bandet på sina instrument. Lite med livet som insats men ändå smakfullt. Visst, ibland flörtar Blind Melon farligt mycket med en stil som brukar omnämnas som musikermusik. Lite överduktigt. Men det räddas ändå av låtarna. Det är de som står i centrum.

Jag minns från något gammalt nummer av tidningen Guitar World att de själva sa något i stil med:

”Från början spelade vi musik som om det vore idrott. Övade skalor tills fingrarna blödde. Sen började vi lyssna på Beatles och förstod att låtarna var det viktiga. Så småningom halkade vi in på Bob Dylan och fattade att låtarna var allt!”.

Något år efter att plattan släpptes kom som sagt den där bi-videon till ”No Rain” och Blind Melon fick en hit. En jättehit. Men det blev bara en hit och Blind Melon kommer med största sannolikhet alltid vara det där one-hit-wonder-bandet med bi-flickan-videon. Trist.

I slutet av videon hittar i och för sig bi-flickan en massa andra svart-gula vänner och blir lycklig som få. Tyvärr slutade inte historien om Blind Melon lika lyckligt. Den 21:e oktober 1995, strax efter att uppföljaren ”Soup” hade släppts (och sågats ganska rejält) hittades sångaren Shannon Hoon död i bandets turnébuss. Shannon Hoon var i ganska dålig kondition och dog inte helt oväntat efter att ha överdoserat.

Ett och ett halvt år tidigare hade Kurt Cobain tagit sitt liv med en oändlig massa mediauppmärksamhet och Nirvana-hyllningar som följd. Dagen efter Shannon Hoons överdos blev resultatet en notis i New York-Times. Ibland är livet orättvist.

Om jag med den här recensionen får en endaste människa att upptäcka en av rockhistoriens mest förbisedda skatter, Blind Melon, så skulle jag sova väldigt gott. Väldigt länge.

Om inte… så skyll er själva!