Recension
- Soul Togetherness 2002 (CD) Samling
- 2002
- Expansion/
Ibland står jag inte ut med soul
Lyssna
Externa länkar
- Expansion
- Det brittiska skivbolaget som ger ut soul och annat.
Begreppet soulmusik är väldigt vitt och svårt att omfamna. Å ena sidan kallades det soul på sextiotalet när exempelvis Otis Redding, Sam and Dave och Aretha Franklin kved lungorna ur sig och framkallade den bästa sortens genomhård och grymt svängig musik. Och likaså när D'Angelo, Angie Stone och andra nutida favoriter gör innerlig och skitbra musik. Å andra sidan kan soul vara så lättsmält och intetsägande att man egentligen inte alls borde nämna ordet själ i samband med den.
”soul music
A style of popular music developed by African Americans, combining elements of gospel music and rhythm and blues.”
Den här definitionen hittade jag i en ordlista på Internet och den stämmer bra med min egen.
Men det här är något helt annat. Skivan är en samling mer eller mindre sällsynta släpp, hittade av den sortens brittiska skivletargalningar som det verkar finnas rätt gott om. De som till exempel stoltserar med att ha en okänd singel från -78 med på sin skiva och som dessutom talar om att den minsann är värd uppåt 300 pund! Jag klarar bara inte av sånt där. Skivor är bara musik för mig, någon samlare av rariteter blir jag aldrig.
Men jag ska i ärlighetens namn säga att de också verkar gilla de här låtarna på riktigt. Det gör inte riktigt jag. Det är en samling snälla, snälla, snälla sånger med rara, kärleksfulla och totalt intetsägande texter. ”I want you baby, you're an angel, don't ever leave me, all I want in my life is your loving, you're so good, little girl, please baby” Jag har sagt det förut, jag kan säga det igen: Det finns nästan alltid skäl utöver de marknadsföringsmässiga till att okända låtar aldrig blir kända. Till exempel att de inte är särskilt bra.
Stevie Wonders ”Golden Lady” tolkas av en herre vid namn Frank McComb. Tyvärr är det väl inte en av de bästa av Wonderlåtarna (förutom de fantastiska tonartsbytena i slutet!) och tyvärr har han väl inte tolkat den så annorlunda att man vill byta ut originalversionen. Den mest kända artisten på skivan måtte vara Dionne Warwick, en artist jag inte direkt samtycker till. Men här passar hon in i gänget, så då kanske du förstår vad det handlar om. Ursprungsåren är rätt blandade, från 1975 till dags dato, men tonen är densamma. Till och med Sly & the Family Stones ”Family Affair” lyckas komma med i någon slags mjukishouseversion.
Jag vet att jag egentligen är överdrivet negativ och säkert låter naiv; alla låtar är inte helt kassa och jag vet att soul för det mesta handlar om kärlek i dylik tvådimensionell form. Men när det blir en överdos på det här sättet, med snälla congas, snälla gitarrer, snälla trumslag, snällt blås, snälla stråkar, snälla körer och multipelt snälla röster blir jag sned och elak. Vill lyssna på något smärtsamt och blodfullt. Som riktig soul.
Publicerad: 2002-11-14 00:00 / Uppdaterad: 2002-11-14 00:00
31 kommentarer
ost och rock
#
Bra skriven recension. Jag håller med fullständigt.
Schysst soul och schysst r'n'b är väldigt svår att hitta. Det mesta är riktigt skräp…
#
Ost är gott!
#
Mycket soul av idag är verkligen totalt intetsägande. Svårt att hitta pärlorna.
#
Det är bara att bita ihop och försöka hålla ut. Snart kommer Jahiems nya!
#
Tycker detta är en förträfflig samling soul. Om man läser i konvulet så är visionen med expansions samling att lyfta fram modern soul ny som gammal, som av ett eller annat själ hamnat i skuggan av mainstreamen. Är man som Fifi ute efter ngt ”blodfyllt”, typ Aretha Franklin och Otis redding har man naturligtvis hittat fel skiva. Detta handlar om avslappnad soul i modern tappning. Skivan borde således bedömmas efter sina premisser. Detta är ju tyvärr inte fallet i denna recension. Missförstå mig inte: Jag gillar Otis och Aretha, men att dömma skivan efter dessa utgångspunkter är bevisligen helt fel.
#
Om de här låtarna har hamnat i skuggan av mainstreamen är det inte för att de sticker ut från mängden och är fantastiska. Detta är okänd mainstream-musik och den är ganska trist.
#
”Begreppet soulmusik är väldigt vitt…”
Ett ordval som jag tycker är lite komiskt i sin tvetydighet. Kan man inte säga ”brett” istället för ”vitt”. För så särskilt vit har soulmusiken aldrig varit… ;-)
#
Lika trist som denna ogenomtänkta recension.
#
”Begreppet soulmusik är väldigt vitt och svårt att omfamna.”
är det inte väldigt svart snarare?
#
Jodå, soulen är (eller snarare var) inte helt svart. Soulen som gjordes i Detroit hos Motown var nästan uteslutande gjord och framförd av svarta. Soulen som däremot gjordes av STAX och i Muscle Shouls i södern var ofta producerad av vita och hade även oftast vita musiker i kompbandet (t ex Bokker T & the MG's). Det lustiga är att det är just den integrerade södersoulen som är den som är ruffigast, funkigast och har mest sväng.
Dagens soul kommer inte i närheten av vad Wilson Picket, Aretha Franklin, Otis Redding och resten knåpade ihop under 60-talet.
#
Du har så jävla rätt! Jag älskar soul men den här plattan är skit!
#
Soul funkar egentligen bäst när man är kär, om man är singel och olycklig så bör man leta musik på andra ställen
#
Soul. Visst är det ett svårt begrepp. Vissa tror det handlar om en svettig Otis Redding, och inget annat. De har fel.
Det finns en underkategori som kallas ”Northern Soul” (eftersom den oftast spelades på klubbar i norra England under tidigt sjuttiotal) eller ”Rare Soul” (eftersom den ofta musiken ofta sålde dåligt när den kom). Musiken var till en början ofta lika Motown, fast kanske ännu mer ”stompigare”. När den sedan blev för smal började man mer spela s.k. ”modern soul” som kanske kan definieras som lättare soul från 1970 och framåt (ofta från 80-talet). Precis som i andra genrer är det svårt att hitta det allra bästa. För varje guldkorn finns massa hopplösa låtar. Just inom Modern Soul finns några av mina absoluta favoritlåtar.
1. Almeta Lattimore: ”These Memories”
2. Bettye Swann: ”Kiss My love Goodbye”
3. Jeff Perry: ”Love Don't Come No Stronger (Than Yours And Mine)”
4. Isley Brothers: ”My Love Is Your Love (Forever)”
5. Prince Phillip Mitchell: ”I'm So Happy”
är några exempel.
Jag har f.ö. en tidigare ”Soul Togetherness”-samling. Den var ju ingen höjdare.
#
”Dagens soul kommer inte i närheten av vad Wilson Picket, Aretha Franklin, Otis Redding och resten knåpade ihop under 60-talet.”
Eller hur? Fan det dummaste jag läst. Du kan ju inte köpt en ny skiva sedan Born in the USA. Jag har sagt det förr och säger det igen. Dagens soul är den enda musikstil som år 2002 driver utvecklingen av musik vidare. Läs: Timbaland, Madlib och Neptunes.
Förövrigt har inte Otis släppt en enda platta som når upp till Jaheims 1.a eller nya Missy. Nä, inte ens Otis Blue.
#
Är inte Dagensskiva.com i akut brist på tjejjer? Fiffi är ju den enda och sen är det väl ungefär tio killar. Musikrecensent är ett förbluffande gubbdominerat släkte!
#
Tjejer är i allmänhet inte lika intresserade av att analysera musik på det sätt som ofta görs i recensioner. Tjejer blir sällan musiknördar på det där dissekerande sättet… Kan vara en fördom, men det är min iakttagelse.
#
Nu tror jag begreppsförvirringen är total. Är Missy soul?
Tack, Alias för den initierade kompletteringen!
Och visst är det för få kvinnor som analyserar musik. Vet heller inte vad det beror på, jag har alltid varit ganska ensam bland mina tjejkompisar om att vara musikintresserad.
#
Ost är särskilt gott på en fralla.
#
Jorå, jaf har en massa skivor från 90-talet (80-talet sög dock mest så från det decenniet är det mest old school hip hop och Iron Maiden jag äger).
För egen del kan jag säga att jag inte står ut med dagens soul och R&B (trodde Rhytm And Blues var sånt som Bo Diddley och tidiga Rolling Stones lirade, d v s dansant blues, och ingen kass blandning mellan hip hop och modern soul som idag). Jag tycker James Brown, Aretha, Booker T, Wilson, DFour Tops o s v svänger bra mycket bättre än dagens soul, men det är ju liksom bara min åsikt. Dagen hip hop är f ö även den urvattnad och kass för det mesta. Det var bättre på Public Enemys och NWAs tid. =)
#
Northern Soul stinker även den tycker jag. En musik som endast finns idag p g a att en massa finniga engelsmän med alldeles för mycket fritid inte har något bättre för sig än att leta upp mysko gammal musik. Fast i och för sig, det gäller väl även rare grooves och det svänger ju på bra ibland.
#
Om man inte fattar att Missy har soul ska man faen inte skriva recensioner, inte ens så här dåliga.
Kiwi: En sak jag inte fattar är att du benämner dagens Hiphop/RNB/Soul i någon sorts enat begrepp, enligt farmor/farfar-parollen ”allting låter lika”. När du sedan pratar om äldre hiphop ger du ett exempel som PB, som såklart är världens bästa band. Vill bara påminna dig om att det finns bra prylar nu (om man orkar lyssna) och det fanns bra prylar då. Om man vänder på det så finns det mycket i STAX och Motowns-backkataloger som låter skräp idag. Eller hur.
#
Ijahman: Det är väl en jävla skillnad på att ha soul och spela soul?
Med kritiken du ger om Missy och soul tycker jag du gör samma sak. Klumpar ihop. Du gör det enkelt för dig.
#
Allt det här snacket om ettiketter på artisterna gör mig lite trött. Genrebetäckningar är i det närmaste ett dödfött försök att ringa in artistens bakgrund. Jag anser att Hank Williams och Sam Cooke gör precis samma sorts musik. När det kommer till kritan så hör jag ingen skillnad mellan Conway Twitty och James Carr, Bruce Sprinsteen och Sly Stone, Bob Dylan och Curtis Mayfield eller the Clash och Public Enemy. Det finns bara två sorters musikgenrer; bra- och dålig musik. David Briggs har helt rätt i sin kommentar, men han kunde gott byta ut sin öppningsfras till ”Tycker att det här är en förträfflig samling MUSIK”.
#
Men i dagens läge finns det mycket musik som ligger mitt i mellan soul, hip hop och R&B (förstår fortfarnade inte varför det heter R&B när det inte alls liknar ursprungsvarianten). Det finns en jävla massa som helt enkelt inte går att benämna bara soul, om det nu är så att man måste kategorisera all musik.
Självklart finns det en massa skräp i Stax lådor, men deras guldkorn är bättre än all soul som gjorts efter Sly & The Family Stones och Curtis Mayfields bästa år.
Det är klart att det säkert finns en massa bra hip hop nu också, men ingen av dagens stora grupper är något vidare att ha, enligt mig. Många artister har en del bra låtar, som t ex DMX och Eminem, men de är ändå aldrig i närheten av 80-talets giganter. Jag har heller inte tid att leta igenom en massa undergroundband, för det finns så mycket annan musik jag vill lyssna på, och filmer, och tv-spel, och jobbet.
#
David Briggs har helt rätt. Förstår inte varför ”soul” alltid skall vara rå och svettig, det handlar ju om olika uttryck. Philadelphiasoulen är ett exempel. Expansions aktuella ”Spirit Of Philadelphia” är utmärkt, det är snällt och kärleksfullt men absolut inte menlöst. ”Quiet Storm”-genren ett annat, tillbakalutad balladsoul som knappast är hård och smärtsam. Tips: ?uestlove presents: ”Babies Making Babies” (BBE).
Det kanske är så enkelt att det handlar om lyssnarvana?
#
Kulak: Vad klumpar jag ihop?
#
L.D.: Eller så kanske det handlar om smak? Jag känner mig snare kräsen än ovan.
Jag tycker att soul ska kännas inuti kroppen, oavsett om det är långsamt och mjukt eller rått och svettigt. Det jag menar med blodfullt har ingenting med tempo, volym eller svett att göra. Det är att lyckas förmedla känslor, visa sig från insidan. Och det är inte den här skivan något bra exempel på.
#
Själv tycker jag bäst om musik som antingen är svängig eller hård. Sen spelar det ingen roll om det är reggae, blues, punk, soul eller hårdrock. Därför gillar jag t ex inte alls Philly-soulen.
#
Snabbrecension
It Must Be Love – Phajja Engelsk (?) skit
Don't Stop (D-Influence Mix)- Byron Stingily
house skit
Golden Lady – Frank McComb
Jag älskar mannens röst!
Friends Can Be Lovers – Dionne Warwick
Ost!
Not Gonna Change (Classic Song Mix) – Swing Out Sister
Engelsk skit.
A Chance For Hope – The Live Band
Suverän!
Sleep On It – Phyllis Hyman
Tråkig låt från överskattad artist.
Keep On Tryin' – Fir Ya
Suveränt.
Lay It Down On Me – Gerald Malone
Tråkig
Love's Gonna Find You – Gail Eason
Rätt bra faktiskt (tror jag)
Independent Woman – Jan Jones
Ost.
/Who Do You Love – John Simeone
Suverän
Angel – Troy
Skit
Family Affair – Jazoulster Featuring Maysa Leak
Mer skit
#
Fifi, det är såna som du som gör att folk i allmänhet tror att soul är samma sak som aretha Franklin, och Jazz=miles davis. Om du hade haft nån koll så hade du förstått att de "brittiska skivletargalningarna" gör oss som gillar soul en verklig tjänst. Alla har inte tid eller råd att själv leta upp kvalitetsmusik av det här slaget. Du kan också göra en insats för omvärlden Fifi: Ta en spade å gräv ner dig!
#
Kommentera eller pinga (trackback).