dagensskiva.com

48 timmar

Gästrecension

KHM: Game
Game (CD) KHM
2002
Number 6 Records
8/10

En av årets bästa

Lyssna

Etiketter

Sök efter skivan

Undergroundhiphopen från södern, den abstrakta oberoende nya västkusten och Kool Keith, har alla något gemensamt – det är ofta något som man måste lära sig att tycka om. Personligen så har jag inte känt så speciellt mycket för Keith-projekt under de senaste åren – det har känts som om det har gått på tomgång, att han precis som KRS-ONE försökt leva upp till myten om sig själv, istället för att våga vara sig själv.

Men när Jacky Jasper släppte sitt album ”Keep My Shit Clean” tidigare i år, så hade det hänt något. Keith hade hittat tillbaka, han vågade vara sig själv, istället för att försöka leva upp till legenden – helt plötsligt kändes det som om man var tillbaka vid källan för hans själ och kreativitet – den som han tog sin näring från under Ultra Magnetics dagar, och den första tiden på egna ben.

Det här är boom-bap-hiphop i klassisk B.D.P.-anda, som får mig att automatiskt falla in i ett huvudgung som jag senast kände då jag hörde Company Flows ”Fire In Which You Burn” för första gången. Med en stenhård funkrefräng och Kool Keiths karaktäristiska flow på första låten ”Really Want U”, placeras man genast mitt inne i den delen av hiphop-kulturen som är RAP – Raw Articular Power. Och de inleder mycket riktigt albumet med att säga att Rock och Hip-Hop har dött – rap lever.

Här skulle man kunna gå in och förklara skillnaden mellan rap och hiphop, men antingen vet man det, eller så har det ingen betydelse. Det är dags att sluta överanalysera alla textrader och ljudbilder – låt oss gå tillbaka till grunden – rytmen och förmågan att kontrollera mikrofonen!

Kool Keith har fler alias än någon annan rappare, men han nöjer sig inte bara med att experimentera med olika alias, han jobbar även med andra i olika grupper. Han inledde 2000-talet med projektgruppen Analog Brothers tillsammans med bl.a. Ice T, och nu är han redo att gå in i en ny grupp. Gör dig redo att möta trion KHM!

Kool Keith själv, tillhör en av hiphopens veteraner. Han debuterade i gruppen Ultra Magnetic MC's 1986 med singeln ”Ego Trippin”. Låten från året efter, ”Traveling At Speed Of Thought”, har blivit en synonym för allt han gjort därefter – oavsett om det har varit som Kool Keith, Rhythm X, Dr Octagon, Black Elvis, Dr. Dooom, Matthew eller med Cenobites.

H-Bomb kommer ursprunligen från Kanada och 1993 flyttade han till New York. Där hade han i mitten av 90-talet ett par skivkontrakt på gång genom Eric B, men det blev inget av det. Istället medverkade han på Dr. Dooom-albumet ”First Come, First Served” från 1999, på Analog Brothers album ”Pimp To Eat” och på Kool Keiths egna ”Spankmaster”-album. Tidigare i år släppte han soloalbumet ”Keep My Shit Clean” under namnet Jacky Jasper.

Marc Live var aktiv redan för tio år sedan i den första stora s.k. Grimee-vågen med gruppen Raw Breed, som debuterade med albumet ”Lune Tunz” och sedan släppte ytterligare två album på Warner Bros-etiketten.

Nu ställer de sig gemensamt på scenen som KHM – Kool Keith, H-Bomb & Marc Live.

Precis som med de flesta Kool Keith-album, så är det inget som håller att smålyssna på, man måste vrida upp volymen på tio, och ta fram verktygslådan och vrida den ett par snäpp till – det är först när beatsen och hans rimschema krossar molekylerna som det fantastiska sker. Vi förs tillbaka till en tid i slutet av 80-talet, men helt utan att känna av någon retro, eller old school – utan bara ren rap. Till en tid då hiphopen handlade om rap, och inte om vilken kust du bodde på, hur äkta du var, eller vilka märken du kände till. Den tiden då respekt var synonymt med beundran, och inte samma sak som fruktan.

Jag kommer inte att dissekera någons rimschema, eller analysera några texter – glädjen att få uppleva de hämningslösa turerna i Kool Keiths texter och flow, är något som inte kan förmedlas på papper, eller av någon annan än honom själv, så jag nöjer mig med att bara ta med er på en snabb guidning av albumet och vad smaklökarna har att vänta sig.

Idag är många så fokuserade på ordet och att hitta komplicerade rimscheman att de glömmer bort känslan. Detta blir extra tydligt när man lyssnat på Kool Keith, det som sker mellan honom, orden, rytmen och musiken är nästan magiskt, det når ut och tar tag i den som lyssnar. Det handlar inte om att göra balla saker för sina vänner, det handlar inte om att ha tänkt ut det mest abstrakta. Det handlar om att göra det levande. Trots att Kool Keith vid första lyssningen kan kännas monoton, så är hans flow som en japansk trädgård, varje rad förflyttar åhöraren över ny mark – den vågar och den gör.

Det handlar visserligen mycket om Kool Keith, men de andra två är inga bihang. De står i de andra hörnen av samma gatukorsning. H-Bomb och Marc Live levererar inget som är sekundärt, utan deras plats känns lika självklar som Ced Gee och Moe Luv i gamla Ultra Magnetic MC's.

Vad är det vi möter i ren låtväg då? Låten ”Copy What You Can” blandar en brygd av ljuden från ett beatlaboratorium, med både det släpande och det tillrättavisande. Det är kontrasterna som lyfter detta till höjden – precis som konceptet på denna låt – ”Du har snott dina skills från mig! – Varsågod, ta vad du kan!”. Kool Keiths tydligaste kännetecken är att han leker med oss, han ger fem öre för folks åsikter, vilket märks tydligast på ”Rock Is Dead”. Stundtals stenhård och mörk, stundtals lekfull och humoristisk – precis som ”Nightmare On Elm Street”.

”Gotta Do” överraskar oss med något så otroligt som ett bouncespår som inte bryr sig ett dugg om vad du tycker. ”Space” är den typen av Kool Keith, som det kan bli lite för mycket av ibland, men tack vare de tidigare låtarna på albumet så har man vaggats in i hans värld av abstrakta ljudbilder, och ryckiga beats. Titelspåret känns som om den mycket väl hade kunnat ligga på samma tolva som ”Blue Flower”. På ”U Jerk Chickens” lyckas de med konsten att blanda ett sound av Goodie Mob med Company Flow.

Precis som Jacky Jasper's soloalbum ”Keep My Shit Clean” från tidigare i år, så är detta inte för komplext och ”underground”, utan väldigt rakt och rått – och samtidigt inte för enkelt eller direkt, utan bjuder på tvära kast och oväntade svängar.

Även om Jacky Jaspers album känns mer genomarbetat, så kommer även detta album att hamna bland mina favoriter för 2002. Det kanske bör tilläggas, att jag inte direkt fallit för några av Kool Keiths egna album sedan Dr Octagon-albumet, så det handlar inte om att jag urskiljningslöst sväljer allt som Keith erbjuder.

Boom bap för nästa århundrade.

Hade situationen varit densamma som på slutet av 80-talet så hade KHM fått samma status som Boogie Down Productions, men i en tid med slicka beats och produktioner eller med de mest abstrakta rimscheman, så tittar inte folk på vad de har framför näsan utan tittar antingen upp på de stora ljustavlorna eller letar med förstoringsglas likt arkeologer i smutsen efter det som är mest ”underground”. Lyft på huvudet, titta rakt fram och få en omgång klart värdig ”Fight Club” av ren och avskalad Rap.

Andreas Melin

Publicerad: 2002-11-09 00:00 / Uppdaterad: 2008-09-03 16:32

Kategori: Dagens skiva, Gästrecension, Lördag, Recension | Recension: #1705

16 kommentarer

lång recention!

lammet Oregistrerad 2002-11-09 00:07
 

”recesion”

pkg Oregistrerad 2002-11-09 00:38
 

Ingen retention i överbetygsamheten numer minsann.

Lyssna på Minastir ”I hate your boyfriend” istället!!!

Mera Krautrock!!! Oregistrerad 2002-11-09 00:41
 

om han anser att det är ett av åretsalbum, så är ju knappast en 8a överbetyg, utan snarare ett underbetyg. som jag ser det..

inkstain Oregistrerad 2002-11-09 00:50
 

dåligt år?

byzanz Oregistrerad 2002-11-09 01:14
 

kan ni inte recensera justins timberlakes skiva nångång?

malin Oregistrerad 2002-11-09 01:54
 

grymt intressant recension det jag dock inte förstår är de ständiga referaten till boogie down? Boom bap och den svarte Elvis är väl fyra ljusläkaroctagon år från varandra?

Har svårt att svälja allt… bra recension dock.

joakim kalcidis Oregistrerad 2002-11-09 03:58
 

Monastir är bäst.

Kalle Oregistrerad 2002-11-09 12:54
 

recension ska det vara…

språkpolisen Oregistrerad 2002-11-09 13:25
 

Monastir! hur kom dom in i de här recensionen? jaja såg dom i Uppsala igår och kalle har rätt! dom är BÄST!

Lina Oregistrerad 2002-11-09 16:27
 

kul med lite fakta om artisterna också, bigup!

colt Oregistrerad 2002-11-09 23:45
 

big up yo'self

tre Oregistrerad 2002-11-09 23:57
 

vad menas med boom bap?

okunning Oregistrerad 2002-11-13 13:00
 

”Boom bap” syftar främst på beatet som är i grunden i den avskalade East coast-hiphopen (tänk dig ljudet, så förstår du hur begreppet myntades). Som Andreas skriver, är Boogie Down Productions musik ett bra exempel. ”Return of the Boom Bap” är förövrigt namnet på KRS-ONE:s, ena halvan av BDP, första, och bästa, soloplatta.

Ola Andersson Oregistrerad 2002-11-13 14:42
 

Mycket gratis reklam för http://www.boom-bap.com där :)

Martin Oregistrerad 2002-11-19 18:01
 

trist hmw

Anonym Oregistrerad 2003-09-02 14:12
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig