Morgan Geist och Darshan Jesrani gillar disco. Det är något som tydligt framgått på de, hittills endast fyra, omtalade 12″ New York-duon gett ut sedan de 1999 bildade Metro Area. Där har de, som vore det den mest självklara sak i världen, över dansanta discorytmer förenat fet electro-funk, Detroit-techno, new wave, r’n’b och djup house.

Ett sound som de på något underligt sätt är både coolt samtidigt som det är dansant, ultramodernt och väldigt bekant. Man ler igenkännande åt återkommande Chic-gitarrer, Moog-synthar och mer eller mindre plastiga 80-talsinslag men förvånas också över hur fräsch duons musik är.

Man slås också av hur detaljrik och välputsad produktionen låter. Det flödar över av ljud och infall men finns inte ett jazzigt pianoackord för mycket, inte ett koskälleslag som kommer på fel ställe. Men om det finns ett inslag av perfektion är musiken också både varm och levande. En starkt bidragande orsak är att duon låter sina programmeringar kompletteras med inbjudna musiker som stråkkvartetten Kelley Polar Quartet.

Alla Metro Areas låtar är i stort sett uppbyggda på samma sätt. Först ett stabilt men grymt svängigt grundgroove med en drivande, fläskig bas över vilket sedan duon leker fram fantasifulla variationer på ett melodiöst tema. Ändå är det svårt att hävda att de gör renodlad dansmusik. För även om basgångarna tvingar fram ofrivilliga ryck i benen, är den samtidigt lite för tillbakalutad för verkligen skrika dansgolv. Det är lika mycket musik att bara lyssna till och hänföras av som att släppa loss till.

På ”Metro Area” har man samlat sju spår från sina 12” samt ytterligare fem tidigare osläppta spår. Av de är inledande ”Dance Reaction”, ”Soft Hoop” och spåret som bara finns med på den europeiska utgåvan av skivan, ”Let’s Get” alla bland det bästa Metro Area hittills gjort.

Allt på skivan är stöpt i samma glittrande, grooviga form, man har till och med mixat om de äldre låtarna som ”Atmosphrique” och ”Caught Up” i specialversioner för ”Metro Area”. Det är också där skivans enda riktiga svaghet finns. Resultatet är nämligen att allt låter lite för likadant. Det är väldigt elegant men tyvärr har duon polerat lite för mycket och genom det slipat bort en del av låtarnas särart.

Nu kan ”Metro Area”, trots att det paradoxalt nog egentligen inte finns en dålig låt här, i längden kännas en smula långtråkig. Jag längtar ibland efter mer udd eller lite av den galenskap som fanns på en annan 80-talsinfluerad houseskiva, Daft Punks ”Discovery”.

Men frånsett det är ”Metro Area” en smått fantastisk skiva där Metro Area på sitt oemotståndliga sätt förenar nu- och dåtid, sväng och minimalism, hjärta och hjärna och samtidigt lyckas få det att låta så väldigt enkelt.

Definitivt en av årets houseskivor.