De första rapparna som sålde guld (debuten), första rapparna som sålde platina (King of Rock, 1985) och första rapparna som sålde dubbel platina (Raising Hell, 1986). Raising Hell var också det första rapalbum som tog sig in på Billboard-listans topp-20.

De var dessutom de första rapparna som blev spelade på vita rockkanalen MTV (Rock Box), fick pryda omslaget till Rolling Stone och fick vara med i den direktsända mastodontgalan Live Aid 1985. De var dessutom de första icke-atleterna att bli sponsrade av ett sportklädesmärke (gissa vilket?).

Det är med andra ord svårt att överskatta Run DMCs betydelse för hiphopen. Eller för att använda Chuck D:s ord: ”De var våra Beatles”.

Bättre kan det kanske inte sägas. Run DMC var inte de som uppfann hiphopen som genre, det hade Sugarhill Gang redan klarat av (åtminstone vad gällde hiphop på skiva – även om de egentligen inte var först där heller). De var däremot de som vände upp och ner på genren och styrde in den på den väg som all annan hiphop sedan dess följt.

Som så många andra tidiga rappare, kom de tre medlemmarna från hyfsat stabila medelklassfamiljer och gick alla på college. Men den nya musiken lockade mer.

Joseph Simmons (Run) tjatade på sin äldre bror Russell Simmons, som arbetade med Kurtis Blow och som senare skulle komma att starta Def Jam Records tillsammans med Rick Rubin, att få en chans. Till slut gav Russell med sig och lät Joseph få som han ville. Han drog med sig kompisarna Darryl McDaniels (DMC) och Jason Mizell (Jam Master Jay) och gruppen skrev på för Profile Records för den svindlande summan 2 500 dollar.

När tolvtummaren It’s Like That, med b-sidan Sucker M.C.’s (Krush-Groove 1) landade i mars 1983, slog den ner som en bomb. Stenhårda, avskalade beats och en hel massa rockattityd skilde sig rejält från det hiphopen varit fram till dess. Sucker M.C.’s ska dessutom innehålla den första hiphopdissen på skiva.

Men framförallt sparkade Run DMC ut allt vad androgynitet hette ur hiphopen med sin hårda musik och sin lika hårda image. De få överlevarna stacks ner året efter när LL Cool J släppte I Need a Beat. Hiphopen hade en gång för alla blivit en märkesfixerad machogenre, på gott och ont.

Two years ago a friend of mine
aksed me to say some MC rhymes

I mars 1983 anlände The New School.

Ganska precis ett år senare släppte Run DMC den självbetitlade debuten och gruppen skapade sitt rykte som tidens största rapgrupp. Att det dessutom är ett av hiphopens viktigaste album behöver jag väl inte säga. Det är dessutom ett av de bästa.

Det räcker nästan bara att ta en titt på omslaget. Run och DMC framför en tegelvägg. Träningsoveraller. Hattarna som kom att bli synonyma med Run DMC. Run DMC skrivet i grafittistil. Run pekar rakt in i kameran.

Början på något nytt.

Även om Run DMC blev de som gav upphov till dagens metalrappande är det långt ifrån Walk This Way-mangel hela vägen. Självklart finns det, som i Rock Box, men det är mer ofta tunga trummor, en mullrande bas, en liten syntslinga och inte så mycket mer, som i klassiska Hard Times eller utopidrömmen Wake Up.

Timbaland har nog lyssnat rätt många gånger på Run DMC.

Men det är inte bara musiken som imponerar, och som var något nytt. Rappen skilde sig också från det som tidigare legat på skiva. Det var mer aggressivt. Men samtidigt är det ett imponerande flyt och lekande lätt call & response-mickpassande mellan Run och DMC, som tyvärr alldeles för få ägnar sig åt idag.

Det är faktiskt lite svårt att tro att Run DMC är inspelad 1983. Jag hade gissat på ”i morgon”. Och samtidigt finns här grunden till mycket av det som hiphopen har kommit att bli.

Under de 19 år som gått sedan den här skivan är det faktiskt inte många hiphopalbum som kan mäta sig med Run DMC:s två första skivor. Ja, faktiskt inte särskilt många skivor överhuvudtaget.

En klassiker.