dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Daniel Lemma and the Cherry Bombs: Meeting at the Building
Meeting at the Building (CD) Daniel Lemma and the Cherry Bombs
2002
Dextra/Telegram/Warner
7/10

Din vän i bakgrunden

Lyssna

Sök efter skivan

Det finns artister och skivor som liksom smyger sig på. Utan att göra något väsen av sig erövrar de dig och din stereo steg för steg. Utan att man reflekterat över det så finns de plötsligt med bland de skivor som spelas mest. Det hela har skett så omärkligt att man förmodligen skulle glömma bort dem om man ombads räkna upp vad man lyssnat på den senaste tiden.

Daniel Lemma och debuten ”Morning Train” tillhör denna kategori. Jag har ingen aning om hur många gånger den snurrat i stereon i köket hemma sedan den släpptes förra året. Men det är många. Riktigt många.

Den har utgjort soundtracket till många matlagningspass och middagar. Bakgrundsmusik. I positiv bemärkelse. Ej att förväxla med de vibbar som vanligtvis förknippas med epitetet som nära besläktat med hissmusik eller muzak eller…

När det var dags för mig att summera förra årets plattor så var det en liten överraskning att ”Morning Train” tog plats där uppe bland favoriterna. Överraskande men välförtjänt. För det är en varm, ärlig och charmig platta. Framförallt innehåller den riktigt många bra låtar. ”If I used to love you” är den självklara hiten, men strax bakom finns ett knippe låtar som är minst lika starka i längden.

Den som gillade förra skivan lär nog varken bli överraskad eller besviken. ”Meeting at the Building” är en fortsättning i samma skola. Lemma fortsätter förvalta arvet efter Otis Redding och andra män och kvinnor med själ. En möjlig skillnad är att nya plattan låter mindre studio och lite mer live och spontant. Lite mer bandkänsla. Även några fler stänk av light-country (till exempel i duetten ”Straight Arrow” med Rebecka Törnqvist) och framförallt reggae, har satts till blandningen.

Det är tveksamt om det finns någon låt med lika stor hitpotential som ”If I used to love you” på plattan, men det är inte nödvändigtvis något negativt, om man nu inte mäter kvalitet i antal sålda exemplar. Fördelningen lugnare låtar och sväng är rätt jämn. Förstasingeln ”Cordelia” har du förmodligen redan hört. En stråkfylld ballad, även den som gjord för att fungera som soundtrack till en romantisk film. Inledande ”Huntsmen” och något lugnare ”Love & Loss” och ”Higher Ground” svänger bra på skiva och borde växa ett par nummer till live. Kombinationen av Lemmas känsloladdade röst, starka melodier och gung med blås och körer är svår att stå emot.

Det är det som är grejen med Daniel Lemma; han är svår att stå emot. Jag har aldrig träffat honom men enligt Soul-Cecilia är han precis lika trevlig som sin musik. Han gör inte så mycket väsen av sig – kan snarare beskrivas som försiktig och tillbakadragen – men han finns där i bakgrunden beredd att ge dig ett par vänliga ord, eller spela en värmande låt.

Musik som värmer och tröstar. Låtarna känns redan vid första lyssningen som om man hört dem förut. Precis vad man behöver ibland. Vill man gnälla kan man konstatera att det inte heller den här gången bryts någon ny mark rent musikhistoriskt och att det redan finns si och så många låtar som redan är klassiker i soulgenren och därför är bättre än de på plattan.

Men det vill man inte.

Man konstaterar att ”Red Lamp” och ”this Country” är vackra och att man blir glad av låtar som ”Pickin ’em up” och ”Meeting at the Building”. Och det räcker – om inte hela vägen – så riktigt långt.

Så även om ”Meeting at the Building” inte har lika många och lika höga toppar som debuten känns hösten genast varmare.

Det blir lätt så med ett leende på läpparna.

Patrik Ekelöf

Publicerad: 2002-11-03 00:00 / Uppdaterad: 2002-11-03 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #1693

8 kommentarer

I gotta turn that damn thing down, I gotta turn that damn thing down, I gotta turn that damn thing down, I gotta turn that damn thing down…

styleWar Oregistrerad 2002-11-03 00:02
 

down!

jorå Oregistrerad 2002-11-03 02:52
 

Tacka vet jag Dr Alban! Lemma är för mig en själ lös typ som samlar attityder och förvanskar dem till sina egna…Mitt totala äckel för hans falskhet kan icke gå mig förbi….”HELLO AFRICA!!”

ÄÄhhhh Oregistrerad 2002-11-03 11:53
 

skrivihop.nu

Hampa Oregistrerad 2002-11-03 12:21
 

Bra skiva, bra recension.

'ÄÄhhhh': du har fel, Lemma är precis så äkta som någon kan bli 2002

Sebastian Oregistrerad 2002-11-03 17:32
 

språkpolis.nu

ansiktet Oregistrerad 2002-11-03 17:54
 

Träffande recension. ”Meeting…” är en jäkligt skön platta som är perfekt att ha spinnande lite i bakgrunden. Jag föredrar faktiskt ”Meeting…” framför debutplattan. Tycker låtarna känns mer ”kraftfulla” på nåt sätt.

RubenRemus Oregistrerad 2003-01-21 22:25
 

Daneil Lemma är min absoluta favorit, de är de enda låtar som kan göra mig glad,sorgsen och längta efter livet på samma gång. Ingen slår honom!

felicia Oregistrerad 2007-11-20 09:10
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig