Det är alltid ett helsicke att få till en klassiker som allt annat i genren ställs emot. Speciellt som det också drabbar ens egna verk. Och hur mycket Roni Size än försöker kommer allt han gör alltid att jämföras med hans stilbildande debut från 1997, New Forms. Men skam den som ger sig. Touching Down blir tredje gången gillt för Bristols meste drum’n'bass-snickrare.

Den stora skillnaden mot New Forms och In the Møde är att Touching Down är en rakt igenom instrumental historia. Inte alltid helt lyckat i en genre som mycket bygger på just trummor och bas och där finliret i produktionen många gånger hamnar bakom energin och frenesin. Men till skillnad från många av sina drum’n'bass-kollegor lyckas Roni Size allt som oftast hålla intresset uppe genom att hela tiden variera sina teman.

Men trots det kan jag inte låta bli att konstatera att det här är Roni Sizes svagaste släpp så här långt. Det finns ingen Heroes, Lucky Pressure eller Dirty Beats. Jag saknar en Bahamadia, en Onallee, en Method Man, en Dynamite MC, en Rahzel, ja, till och med en Zack de la Rocha.

Men med det sagt får man ändå ungefär det man förväntar sig. För det är högsta växeln redan från början. Smattrande pisktrummor och halvfartsbas, utan att någonsin raketskjuta sig upp till Squarepusher och Aphex Twin i drill’n'bass-land. Låtarna flyter in i varandra och resultatet blir en enda lång mixad DJ-session med Roni Size vid spakarna.

Och någonstans sitter jag en stor del av tiden och känner att resultatet kunde blivit så mycket bättre med vokalister.
Men trots, eller kanske just på grund av, den enahanda ljudbilden gillar jag det här. Det blir en trumhinneattack som fungerar som en hjärnsköljning.

Och ibland kan det faktiskt vara riktigt skönt med en sån.