Recension
- Dedication (CD) Raised Fist
- 2002
- Burning Heart
Arga försvare av en fin tradition
Lyssna
Externa länkar
- Raised Fist hos Burning Heart
- Skivbolagets sida med biografi och discografi.
- Burning Heart
- Bolaget som bland annat ger oss hårda Raised Fist, tuffa Division of Laura Lee och punkiga Randy.
Förra Raised Fist är en orgie i metallisk hardcore. Med andra ord precis som jag vill. ”Ignoring the Guidlines” är snabb, brutal och skoningslös och komplett med de sedvanliga långsamma partierna som sprider ljuvlig dynamik i lurarna eller rummet. Den följer oftast de riktlinjer som satts upp för den här typen av musik, men det gör mig inget. Hade det bara varit hardcore hade jag tröttnat. Men så fint avvägt mellan skolorna som det här är knyter jag mer än gärna näven ihop med de arga norrlänningarna. ”Ignoring the Guidlines” vinner min uppmärksamhet med pur energi. Varje gång.
”Dedication” är inne på samma spår. Men den steppar lite på samma plats hela tiden. Den finner inte bredden inom ramarna på samma naturliga sätt som den förra skivan. Det vore elakt att säga att Raised Fist inte är lika angelägna här, men känslan är i alla fall i det området och rumlar runt.
Plattorna är annars rätt lika i ljud och det är oftast lika härligt ilsket. Tempot är det ingen större skillnad på heller. Men något saknas. Eller så är det så att det stråk av melankoli som finns här ställer till det lite. Den har gjort helheten lite tyngre och det greppet faller mig inte i smaken på samma sätt. Skivan blir inte riktigt lika furiös.
Att jag önskar mig ”Ignoring the Guidlines 2″ vore ändå fel att säga. Men det är svårt att inte säga något om skillnader och likheter. Skivorna ligger för nära varandra för att inte jämföras eller beskrivas som skivor som inte borde jämföras. Att ”Dedication” inte övertygar på samma sätt som den förra är lite trist, men det är inget att orda om egentligen. Den kommer ju antagligen att få minst lika många spelningar. För jag får definitivt ut något av den. Det råder det ingen tvekan om.
Publicerad: 2002-10-23 00:00 / Uppdaterad: 2002-10-23 00:00
31 kommentarer
Jag kommer ihåg Raised Fist när dom skrek sig in i mitt liv. Men dom stannade inte länge. När dom på EPn ”You're Not Like Me” producerade renare och vrålade istället för att skrika ville jag vara med i deras revolution. Det var 1994.
Nu är det en grötig massa i vilken man knappt kan urskilja trummorna.
Det är klart att man måste utvecklas, men RF är ett dåligt exempel på detta. Breach däremot…
#
Jag håller med en mako helt.
#
EL mako menade jag såklart.
#
Jag har inte hört Dedication (än) men Ignoring the Guidlines var fruktansvärt bra, moshiga metal-riff och en väldigt bra trummis som inte bara tok-spelade utan hade lite finess också. ”Working on wood” är att litet HC-mästerverk i dynamik
#
Värdelös recension om man ej hört Raised Fist tidigare, vilket jag inte har!
#
DAVE: raised fist är inget för nybörjare. är du inte inne på Metal HC (uppenbarligen inte, då visste du nåt om RF)så kan du börja med nåt snällare, pröva satanic surfers eller nåt…
#
ignoring the guidelines var otroligt bra…nästan fantstisk! hoppas den är något likdan, ska köpa snart!
#
fy satan vilken hardcore stänkare.
#
Raised Fist är väl det sämsta hardcorebandet någonsin. fy sjutton.
#
om du tycker att raised fist är det sämsa hc bandet så undrar jag var du placerar 59ttp. fy sjutton.
#
59 times the pain är ett hardcoreband i alla fall! Raised Fists pojkagressioner är bara skrattretande. Denna skiva passar in i avdelningen: Vi gör det som vi brukar… Oh yes box – Breach är fan så mycket tuffare. (och argare)
#
Äh vafan, vidga vyerna lite. Ignoring the guidelines rensar, 59ttp och breach är grymma – summan av kardemumman är att smaken är som baken, men att slentriandissa Raised Fist tycker jag är att vara lite väl ignorant.
#
slentriandissa? jaja. whatever. Limp Wrist är det enda hardcorebandet värda namnet.
#
el mako det är skrattretande att se hur vilse du är i pankakan. Att jämföra heminspelningen your not like me med superproducerade (daniel bergstrand) Dedication är ju som att skjuta sig i pannan.
#
och sedan påstå att ”TRUMMORNA” knappt går att urskilja.. dvs det som Danne Bergstrand är världskänd för.. *asg*
#
”Dedication” är inne på samma spår. Men den steppar lite på samma plats hela tiden. Den finner inte bredden inom ramarna på samma naturliga sätt som den förra skivan. Det vore elakt att säga att Raised Fist inte är lika angelägna här, men känslan är i alla fall i det området och rumlar runt.”
>> Typiskt inkompetent babbel!
#
Babbel får du gärna tycka, men varför inkompetent? Har du en åsikt, eller dissar du bara? Skriv gärna en rad. Puss.
#
Nä tycker bara att allt utom det stycket funkar. Låter som att du bränner lite för mycket krut på att låta ”intelligent” som skribent istället för att på ett bra sätt beskriva vad som är bra eller dåligt. Det är ju en metal-rykare du recenserar här och inte en roman av Dostojevski. Puss.
#
den här skivan är väl värd mer än sex vafan jag håller ioförsej med om att den inte kommer upp i samma klass som ignoring the guidelines men den är ju ändå bara bäst den är ju klart bättre än fuel och första ep`n youre not like me…get this right och disablre me är ju hur jävla klockrena som helst
#
RF är bra. men lyssna hellre på Vision of Disorder från usa. ilska.
#
Jag tycker den är precis lika bra som Ignoring the guidelines. om inte bättre. fan så bra ljud det är. å musiken är äckligt fet. svinbra skiva.
#
defleshed-gustafs gästsång på sista låten är ju helt fantastiskt bra, den låten alena gör ju skivan värd att köpa
#
Håller med Boris. SKulle RF välja att göra en skiva med bara låtar som ”Between the demons” med Gustaf på stämsång skulle jag nog dö av audio-orgasm.
#
El Mako>> Break free from the start…
#
Vilket JÄVLA skitsnack det är här. Det är väl UNDERBART att Raised Fist kör sin gamla vanliga ”old school” hardcore istället för gör som andra kukiga band. Poppar till sig och blir kallade emocore/screamo. Raised Fist äger. Endast Give up the ghost/American Nightmare OCH The Hope Conspiracy e bättre :)
#
Håller med om att Between The Demons är i särklass den bästa låten på Dedication. Kolla upp Defleshed's album Fast forward och Royal straight flesh, det sistnämnda är suveränt.
#
Raised fist är ett av dom absolute bästa banden jag hört. får sån jävla krafft av dom.
vem fan bryr sej om d e' hardcore eller inte. bra som fan e' do iaf.
#
Jag tycker inte de har tagit ett steg bakåt med den här plattan, jag gillar den här skarpt. Men jag saknar soundet från Ignoring the guidlines, så som envy is dangerous som är den bästa låten RF någonsin gjort.
#
kan inte fatta att denna skiva bara får en 6a. Jag tycker minst 9a. Det här är ett mästerverk. Och vadå "trummorna kan knappt urskiljas"?! Bullshit, jag hör dem perfekt. Det gunget som RF skapar gör dem unika. Inte minst live, då är de nästan oslagbara!
#
[...] Fist (Pampas, fredag, 15:45) Att spela mustig hardcore som Raised Fist på en så stor scen som Pampas är ett vågspel. Men jag har aldrig sett Raised Fist misslyckas [...]
#
[...] Fist (Pampas, fredag, 15:45) Att spela mustig hardcore som Raised Fist på en så stor scen som Pampas är ett vågspel. Men jag har aldrig sett Raised Fist misslyckas [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).