Så fort jag fick första skivan i spelaren kändes det som jag sögs tillbaka i tiden. Jag hängde inte med alls, men jag blev tonåring igen. Det här är musik jag byggdes av. Inkörsporten till den hårda funken och egentligen all den musik jag älskar mest i dag.

Det är svårt för mig att försöka göra en klinisk analys av det här, så jag struntar i att försöka. Men jag kan försöka att bekriva vad det är jag hör ändå. Glittrande disco med underbart polerade ytor men med funkens basstyrka och gung. Groove, stampatakten och fingret i luften. Snärtiga stråkar. Våldsamma, snygga blåsarrangemang och grym soulsång. Ja, på ett ungefär.

Discon var redan på väg ut när jag började bli i rätt ålder för att gå på disco. Men det hindrade inte DJ:n Göran på Lundbydiscot att ge oss småtjejer glam och flärd där vi stod i ring och klev taktfast från sida till sida. Inga pinsamma rörelser, bara benen. Möjligtvis böjdes en arm lätt då och då, men allra helst stod vi med armarna slängande, rytmiskt vaggande och tufft bligande under våra utåtlockade luggar. Minnena väller. Minnen av killarna i nian som aldrig såg oss åttor, fast vi gjorde allt vi kunde för att fnissa och ropa intressanta saker på väg ut till rökrutan.

Det här är dock inte bara discominnen, långt ifrån. Kilometervis med kassettband har hyst de här och andra lika studsiga discolåtar. Så här i eftertankens kranka blekhet kan jag se det bisarra i att en liten tonårsflicka stillsamt sitter och lyssnar på glad dansgolvsmusik, men det var de facto vad som försigick i mitt rum när 1980-talet var nyfött och Earth, Wind & Fire var favoriter. Jag lyssnade, sög i mig harmonier och blåsstämmor, lärde mig Philip Baileys smäktande falsettkrevader utantill och tyckte att det var livet på en pinne. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen – jag begriper inte folk som lyssnar på deppmusik.

De flesta låtarna på den här dubbeln släpptes mellan -79 och -86, en evighet i en flickas liv alltså. Så minnena växlar vilt mellan unga diskoteksupplevelser som ovan och relativt vuxna och analyserande tankar, av en ung kvinna befläckad av synthen och med gymnasieångest. Fånflinande på Prismas dansgolv till ”Somebody Else's Guy” med makalösa Jocelyn Brown. På Brunnsparkens sommarlovsdisco till ”Cuba” med Gibson Brothers. På Wijks skivaffär med lurar på, när vinylskivor bara hette skivor och man bar hem dom i stora stolta kassar som fastnade i framhjulet. Inte alltid glada minnen förvisso, men allt påminner mig om en yngre och soligare Fifi, utan räkningar att betala och plikter att uppfylla. När livet gick mer i dur – med bongotrummor.

Hur ska jag någonsin kunna förklara för någon varför det här är bra när så stora delar av mitt känsloliv är inblandade? Jag spelade till exempel ”Tripping Out” med Curtis Mayfield för Kal häromdagen. En låt jag haft på ett slitet blandband och närapå skrek när jag fick höra nu. Kals reaktion på den fullständigt fantastiska låten var: ”Det här var JÄTTEdåligt.” Mitt svar löd: ”Du begriper inte.” Sen sas inget mer om det, jag kan inte förklara. Jag kan inte övertyga. Jag är alltför jävig för att ha bra argument.