Recension
- Live (CD) Sweet Jazz Trio
- 2002
- Arietta Discs/BMG
Kammarjazz i mainstreamtraditionen?
Lyssna
Externa länkar
- Sweet Jazz Trio
- Gruppens officiella sida.
Så står det nämligen i pressmaterialet. Sweet Jazz Trio från Stockholm spelar kammarjazz i mainstream-traditionen.
Okej. Jag är inte världens främste jazzkännare. Det visste jag redan. När jag får reda på att Sweet Jazz Trio spelar kammarjazz i mainstream-traditionen vet jag det ännu säkrare.
För det säger mig ungefär ingenting.
Jag skulle istället säga att det här låter precis som den musik jag föreställer mig spelas på ett jazzcafé. I alla fall i ett sådant jazzcafé som jag kommer att tänka på när jag tänker på ”jazzcafé” rent allmänt. En rökig, mörk lokal med små runda bord klädda i dukar med rutigt mönster. Stearinljus finns här och där i lokalen och människorna där är lagom elegant nedklädda.
Kvällens band går på scenen för att spela sitt andra set. Sorlet i lokalen dämpas medan musikerna på scen plockar ordning sina instrument. Någon stämmer sitt instrument. Bandet börjar spela. Försiktigt. Som för att inte störa någon. Men ingen i lokalen pratar. Alla koncentrerar sig på tonerna som sakta letar sig ut i lokalen. Leif ”Smoke Rings” Andersson står långt bak i ena hörnet av lokalen och nickar gillande.
Att det här förmodligen är en sanslös drömbild och att det sällan är så här idealiskt under en normal kväll på ett normalt jazzcafé har inget med saken att göra. Så här tror jag att det är.
Sweet Jazz Trio har nått avsevärda framgångar i såväl Sverige, som i det ”andra” Sverige: Japan. Instrumenten som trion Lasse Törnqvist, Mats Larsson och Hans Backenroth spelar är kornett, gitarr och kontrabas. Inga trummor.
Bara det är förmodligen tillräckligt för att den genomsnittlige popfantasten ska börja rabbla lugnande mantran (”Liam! Liam!”) och krama sin skrammelrockssnuttefilt lite extra hårt.
Sweet Jazz Trios fjärde skiva är, som du kanske förstått, rätt tillbakalutad. Det blir lätt så med de instrumenten. Men det är bra. Det gillar jag. Det är jazz på ett behagligt sätt. Det är musik man sätter på mitt i natten när man inte kan somna och inte vill väcka grannarna, men ändå inte dra på sig lurar. Det är jazz som får mig att minnas alla sena söndagskvällar när mina föräldrar lyssnade på ”Smoke Rings”. Det är framförallt jazz som är att rekommendera för dig som aldrig lyssnat på jazz och tycker att det är elitistisk finkultursonani. En bra väg in, helt enkelt.
Du har kanske inte hört talas om någon av låtarna. Har du det är det sannolikt bara trions version av Cole Porters It’s Allright With Me. Men det spelar ingen roll. Det här är en skiva att lyssna på från början till slut. Inte en skiva att droppa låttitlar till.
Det där med Live. Tja, varje gång jag lyssnar på skivan rycker jag alltid till förvånat när en försiktig, Peking-regisserad applåd bryter stämningen sist på hela skivan. Annars är det någon enstaka felspelning som avslöjar att det bara var en tagning.
Min enda riktiga invändning mot Sweet Jazz Trio är gitarren. Jag vet inte varför, men jag är inte så förtjust i jazz på gitarr. Det var ungefär det som gjorde att jag aldrig riktigt föll för Ronny Jordan i början av nittiotalet. Här är det samma sak. När gitarren spelar solo önskar jag mig hellre en trumpet eller en sax. När den ligger i bakgrunden hade jag hellre sett ett piano. Men det är nog mest jag.
”Behaglig” är nog ordet som sammanfattar Live. Behaglig, utan att vara tråkig. Men trots att det här är musik så försynt att den nästan försvinner räcker det med att nämna den här skivan och ”jazz” i samma mening för att många ska drabbas av panik och Exorcisten-snurr.
Trots att Sweet Jazz Trio faktiskt spelar något så harmlöst som kammarjazz i mainstream-traditionen.
Publicerad: 2002-10-17 00:00 / Uppdaterad: 2007-10-14 21:57
En kommentar
angående jazz-café… kläm in dig på glenn miller i sthlm nån kväll så får du se att din beskrivning inte är särdeles långt ifrån, även om borden visserligen är fyrkantiga och duklösa..
#
Kommentera eller pinga (trackback).