Det börjar nästan bli tröttsamt att recensera Masse. För det är återigen så att det är han som står för huvuddelen av beaten på en svensk hiphopskiva, nio av sexton. Dessutom har han mixat en knapp handfull av de andra låtarna. Nu har Ison & Fille fått plocka en hygglig kasse finbeats så det finns egentligen inget att klaga på. Masse levererar även om han slutat överraska.

Så långt inte mycket nytt under solen alltså. Inget som skiljer från mängden.

Tur att både Ison och Fille har nog med personlighet för att väga upp. För när det kommer till kritan behöver inte kartan ritas om varje gång även om det ibland känns som om det vore bäst.

Det är skönt att höra texter som inte bara är mer eller mindre avancerade skrävelrader. Texter som handlar om duons liv istället för hur keff någon onämnd är. Tänk att en ganska enkel kärlekshistoria kan kännas som en revolution. Supersöta Sekken Thautz-producerade ”Hela vägen” med Linn på gästsång känns åtminstone som en liten evolution.

Det är föredömligt få gäster på skivan, så det är aldrig någon tvekan om att det här är Ison & Fille. Det gillar jag. Tyvärr lider de som så många andra av oförmågan att döda sina älsklingar, 70 minuter är alldeles för mycket även om en del är ovanligt underhållande mellanspel.

Samtidigt som jag har svårt att tycka att något är ens i närheten av dåligt hos den här samlingen låtar är det rätt sällan jag blir riktigt exalterad. Hälften av låtarna är riktigt bra, som starkt samhällskritiska ”Aldrig mer”, redan nämnda ”Hela vägen”, hiten ”När vi glider”, Isons elektriska solotripp ”Ljus kamera (Ruggiga typer)”, Filles svarta lokalpatriotiska solonummer ”Där jag bor” och makalöst svängiga mathyllningen ”Njam (Kryddor och smak)” som gästas av ett allt mer övertygande Advance Patrol till exempel.

”Vår sida av stan” är en skön skiva. Jag lyssnar ofta och gärna trots att den inte knockar. Det är soft liksom.