Jag missade den här duon 1996. Vet inte varför och har ingen ursäkt. Däremot missade jag inte någon av Bernard Butlers soloskivor. Men de står mest still på en CD-hylla där hemma och samlar damm. Senast jag spelade någon av dem dog CD-spelaren. Av leda, tror jag.

I samarbetet med David McAlmont kommer Butler mer till sin rätt. På ”Bring It Back” bjuder duon på strålande sköna söndagslåtar. Ibland stort och pompöst, ibland mer avskalat. Hela tiden med en stabil botten med lika delar soul och pop.

Att Bernard Butler gillar stora, svulstiga arrangemang är knappast någon hemlighet. Han fläskar på rejält i produktionen redan i första låten. En distad gitarr ligger och rundar så smått framför ett stabilt beat. David McAlmont pratar och sjunger fram skivans programförklaring:

”Is the audience listening?
This is a recording…
This is a microphone check…check
The microphone is working and the story is being told
This is the birth…here come the strings
Mix it all in…and let the story begin

He got a way with that guitar, he's a stratocaster kind of guy
He plugs his Copycat inside and turns his Marshall up to grind
And turn the music people on
And he, he sings like a bird or an angel or something
He sold his soul to get those pipes
He throws his head aside
Open up his mouth and his teeth catch the light
Until he make the people wild
Play on”

Jag njuter av stråkarna som lyfter refrängen tillsammans med Butlers patenterade gitarrljud. Det svänger som ett ledmotiv till en sjuttiotalssåpa och en gammal Motown-platta på samma gång – och det gör mig glad.

McAlmonts röst andas både Curtis Mayfield och Al Green. Butler visar att han kan spela på sitt vanliga vis, men också på andra sätt. På många sätt låter den här skivan som en enda stor definition av ordet ”trevligt”. I hörlurar på en promenad i parken. I bilstereon på väg hem. Den gör omgivningen vackrare och tiden mer njutbar. Men den är samtidigt ganska ofarlig och tar sig knappast in under skinnet.

Topparna heter ”Different Strokes”, ”Can We Make It?” och ”Bring It Back”. Tre av årets absoluta höjdpunkter i soulpop-land. Handklapp, munspel, blås och stråkar kryddar låtarna. De låter gammalt men inte reaktionärt. Svänget låter som en korsbefruktning av Moneybrother och Sweet Chariots. Eller som den där glada skivan Weeping Willows aldrig kommer göra.

Bortsett från att avskalade ”Blue” får mig att tänka på Seal och avslutande ”Beat” låter lite som gamla västkustrockarna Journey – på ett mindre smickrande sätt – finns inga direkta svagheter på den här skivan.

Men kom ihåg. Det är inte ett sväng för festen. ”Bring It Back” kommer inte göra dig galen, spattig eller få dig dansa. Men den kan få dig att känna värme och gunga lite lätt. Något som kan vara nog så skönt.

På så sätt påminner ”Bring It Back” om senaste skivan med Suede, även om de inte har några direkta musikaliska likheter.

”Bring It Back” är en varm och skön skiva. Ett bra ledmotiv till vilken ledig och ointecknad dag som helst. Oavsett om du är glad eller ledsen.

Jag tror knappast du kommer springa benen av dig för att få tag på den här skivan. Men varför stressa på en söndag?