Borde väl egentligen inte ha blivit så förvånad.

Det finns ju tydliga signaler om att det har skett förändringar. För första gången är namnet något annat än skivans ordningsnummer, den tidigare producenten Ryan Hadlock är inte längre inblandad utan The Black Heart Procession har skött produktion och inspelning själva i sin nya studio.

När dessutom bandets sångare och huvudsakliga låtskrivare Pall A Jenkins, i alla fall i sleeven, bytt namn till mer exotiska Paulo Zappoli borde jag varit förvarnad om att skivan skulle låta annorlunda jämfört med förgångarna.

Men ändå. Efter första genomlyssningen av ”Amore del Tropico” satt jag förbryllad och undrade vad det var jag egentligen precis hade hört.

Det går inte att ta fel på att det är The Black Heart Procession. De tungt pärlande pianostämmorna, Jenkins/Zappolis karakteristiska röst och svårmodet, allt finns där. Grunden är fortfarande samma vackra melankoliska melodier. Men där musiken tidigare dominerades av ödslighet och knäckande vemod i ett tempo som sällan gick fortare än ultrarapid är ljudbilden nu både varmare och mycket mer mångfacetterad.

Skönsjungande kvinnokörer trängs med blås och en smeksamt drivande stråksektion, surfgitarrer kolliderar med suggestiva synthmattor och tungsint prärierock korsas med pop, blues och soul. Bitterljuvt och romantiskt, mustigt och inbjudande. ”Amore del Tropico” balanserar hela tiden på gränsen.

Samtidigt som musiken utvecklats till att bli mer melodiös och rytmisk har The Black Heart Procession fortfarande samma hypnotiska förmåga att bryta ner allt motstånd. Efter bara några spelningar är jag återigen obevekligen i deras grepp och skivan vägrar lämna spelaren. Överlag har aldrig låtmaterialet varit bättre och mer varierat än här.

Jag skulle kunna räkna upp nästan samtliga spår på ”Amore del Tropico” som exempel men nöjer mig med rumbagroovet i ”Tropics of Love”, stökpopiga ”Did You Wonder”, spökpsykedelian i ” The Waiter#4”, mötet mellan ”Blade Runner” och Pink Floyd i ”Before The People”, himmelskt svävande ”The One Who Has Disappeared”, den helt fantastiska episka doo-wopballaden ”A Cry For Love” och det snygga lånet av Kraftwerks ”The Model” i ”Fingerprints”.

Men även om det går att rycka loss enstaka låtar ligger ”Amore del Tropico”s styrka framförallt i att de tillsammans utgör ett så förödande starkt album. Mycket förklaras av att det i grund och botten är en temaskiva där varje sång utgör ett kapitel i en makaber och mystisk skröna om omöjlig kärlek, svek och ond bråd död.

”Amore del Tropico” kommer också fungera som soundtrack till bandets egenproducerade film med samma tema som släpps inom kort. Då kanske också en del av Jenkins/Zappolis nu något kryptiska texter klarnar.

Det ska bli intressant att se hur musiken passar ihop med bilderna men det känns mest som en bonus i sammanhanget. ”Amore del Tropico” lyser klart av egen kraft och förtjänar all uppmärksammhet för det.

Trots överraskningen och alla kast i humör och tempo låter nämligen The Black Heart Procession precis som de ska göra.

Sällsamt, känslofullt, väldigt vackert och helt oemotståndligt.