Det fanns bara en vinylskiva i mina föräldrars tunna skivsamling som jag någonsin åtrådde: nämligen ”Johnny Cash at San Quentin”. Denna blåglänsande skiva stod ut rejält bredvid James Last och Ann-Sofie Hansson, men numera bor den som tur är i en av mina skivbackar. Den inhandlades någon gång i början av 1970-talet på Domus i Kungälv för 31 kronor, detta vet jag eftersom prislappen fortfarande sitter kvar.

Det finns åtminstone tre orsaker till att jag nästan spelat sönder plattan genom åren, den mest uppenbara är att de nio låtarna är tuffa, karga, svängiga och alldeles underbara. Soundet från spelningen är släpigt och coolt, Johnny själv med sin oefterhärmligt hesa stämma framstår som musikens svar på James Dean vilket fortfarande slår mig när jag lyssnar på starka ”Wanted Man” och ”I Walk the Line” men även i vackra spår som ”Darling Companion” och ”Peace in the Valley”.

Den andra anledningen till min beundran är att skivans baksida inleds med spåret ”San Quentin”. Två gånger. Texten innehåller kritik mot fängelser i allmänhet och San Quentin i synnerhet, vilket självklart går hem hos publiken. Fångarna applåderar och skriker så intensivt att Johnny lovar att spela låten en gång till. Detta kanske inte är så anmärkningsvärt, men det faktum att bägge versionerna av låten hamnar på plattan känns speciellt. Vilken artist skulle ta det beslutet på 2000-talet?

Det jag gillade mest var just Johnny Cashs rebelliska attityd. Han berättar om när han slängdes i arresten för att ha plockat blommor, han sjunger om folk i marginalen som mals sönder av ett inhumant samhälle – han står upp emot all ruttenhet vi utsätts för. Och han utmanar de styrande på ett väldigt provocerande sätt. Genom att sjunga inne i ett fängelse. Den yttersta symbolen för förtryck. Att turnera i fängelser och vara så frispråkig måste ha gjort många i regering och etablissemang nervösa. Johnny var en hellraiser helt enkelt.

För att sammanfatta: han ser cool ut, han levererar stentuffa låtar, han skojar med fångvaktare och han sjunger den fria människans lov – vad mer behöver man? ”Johnny Cash at San Quentin” är en hästjazzplatta med närvaro och nerv som få. Men jag är inte förvånad att mina föräldrar inte saknar den – föräldrar har aldrig fattat sånt här!