dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Swayzak: Dirty Dancing
Dirty Dancing (CD) Swayzak
2002
K7 Records/Border
5/10

Sång – på gott och ont

Lyssna

Sök efter skivan

Med ”Dirty Dancing” fortsätter den brittiska duon Swayzak utforska de elektroniska ljudlandskapen någonstans i skarven mellan techno, house och electro. Även om grunden finns i techno har det aldrig varit enkelt att sätta en etikett på James Taylors och David Browns musik och de gör det inte direkt enklare nu. För även om ”Dirty Dancing” lyfter deras rätt minimalistiska sound mot en, i sammanhanget, större ljudbild innebär det också att de rör sig än mer obehindrat mellan de musikaliska gränserna.

Samtidigt låter det fortfarande väldigt mycket Swayzak. Kristallklara sylvassa synthar och skrällande pisksnärtsbeats varvas med varma djupt pumpande basgångar, mörka stämningar och knastrande loopar. Under de stressigt monotona rytmerna flyter små nästan ohörbara melodiembryon. Väldigt udda och väldigt intressant.

Den stora skillnaden är att ”Dirty Dancing” innehåller så många vokala spår. Det är inte första gången Swayzak har med vokalister, på ”Himawari” fanns poeten Benjamin Zephaniah och Kirsty Hawshaw med på ett par spår, men deras skivor har alltid i första hand varit instrumentala. Nu är förhållandet det omvända och givetvis återspeglas det också i musiken.

På gott och ont.

Oftast på gott som när de besöker electroclashland i malande ”In The Car Crash” och ”I Dance Alone”, där Nicola Kuperus från Adult och Carl Finlow delar på sånginsatsen, eller technopopen i ”Take My Hand” som lyckas hålla sig precis på rätt sida om kitschgränsen. Även de mer vemodiga spåren med Clair Dietrich, “Make Up Your Mind” och kromade chansonen “Sob 1” hör till höjdpunkterna.

Det tråkiga är bara att det Swayzak lyckats så bra med i de vokala spåren, dynamik, förnyelse, variation, verkar ha satt negativa spår i främst de instrumentala. Det känns som att de dragit ihop dem i en handvändning och resultatet blivit därefter.

Jag har inget emot repetition eller monotoni men när musiken mest består av en envetet hamrande trumrytm, urvattnade loopade synthslingor och vilset ambient flum är det ungefär lika roligt som ett magsår. Undantaget är avslutande hypnotiska ”Ping Pong” men det är så dags då.

Ändå är ”Dirty Dancing” absolut ingen dålig skiva, det finns betydligt fler anledningar till att kolla upp den än att inte göra det. Swayzak har, trots några malörer på vägen, med bibehållen egenart återigen flyttat lite på gränsen för hur techno kan låta.

David Drazdil

Publicerad: 2002-09-25 00:00 / Uppdaterad: 2002-09-25 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #1633

5 kommentarer

Väldigt kul skivtitel. Väldigt kul gruppnamn. Undrar om ds:s recensent är för ung för att fatta?…

Staffan Oregistrerad 2002-09-25 08:19
 

allt som har nått med dirty dancing att göra äcklar mig.

Benjamin Orff Oregistrerad 2002-09-25 09:06
 

Staffan: Nej då, jag är inte för ung för att förstå den humoristiska anspelningen i skivans titel. Långt därifrån.

Minns med smärtsam klarhet Patrick Swayzes rolltolkningar i filmer som ”Road House”, ”Ghost”, ”Point Break”, ”Dirty Dancing” och mastodontserien ”Nord och Syd”.

Men eftersom det inte har så mycket att göra med hur musiken låter lät jag bli att kommentera det.

David Drazdil Oregistrerad 2002-09-25 10:50
 

Hahahhaha

Hampe Oregistrerad 2002-09-25 11:20
 

kolla in Patrick Swayze i Donnie Darko, där gör han bra ifrån sig. Heter inte Christian Falks nya platta ”Dirty Dancing” också…

f Oregistrerad 2002-09-25 20:08
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig