En karriärinriktad varelse skulle nog kalla Robert Pollards låtstrategi för slöseri. När man kan göra ordentliga, duktiga femminuterslåtar av dessa geniala refränger, varför avsluta varje låt efter 0.48 eller 1.22?

För detta är inte killen som sitter och väljer låtar före skivsläpp. Inte som Dylan som bara släpper ifrån sig 50 % av sin låtskatt officiellt. Borta är digitala skivstudios där perfektionister filar till outrorefrängen i en månad. Här har vi en kille som verkar släppa ALLT och det snabbt. Under vilket namn som helst. Nu.

Tänk en Dylan som skriver en låt, spelar in den med sina mellanölspolare samma dag, skriver två till när han ändå är i garaget och börjar fyllna till och må bra med polarna. Släpper sedan helt sonika en hel LP samma vecka, varför inte liksom, tillsammans med tio låtar han bara råkade ha liggande i sin portastudio som månadens skörd, hemma i sovrummet.

”Not in My Airforce” är bara en av skivorna i en skön flod som strömmar över dom som anser att Guided By Voices är det enda powerpopbandet efter Buzzcocks, som är övertygade om att Pollard är den störste amerikanska sångaren efter Johnny Thunders.

”Not in My Airforce” är Pollards första soloplatta, (efter åtta Guided By Voices-skivor), släppt '96 och innehåller 22 låtar. Enminutshits som alla låtskrivare skulle dö för att ha skrivit, enkelt och smakfullt producerade, med en skön Syd Barrett touch. Psykedeliska texter, sparsmakade arrangemang, sköna baklängessekvenser, enkla lösningar, fullkomligt befriade från senare GBV-årgångars enerverande metalriffande och samtidigt befriade från de första skivornas torra uttryck.

Det här Pollards bästa skiva. Inte soloskiva, utan överhuvudtaget.

Ändå har nog långt ifrån alla Guided By Voices-fansen hört den. Varför då? Jo, för om Pollard kallade hela sin utgivning för G.B.V. skulle fanatikerna få lov att tömma plånboken fyra-fem gånger om året bara på albumutgivningen (e.p's, och splitsinglar undantagna). Dessa mer än dubblerar Stones maniska utgivningsfas mellan 64-66 och tar seriöst upp hastighetskampen med Jamaicas nutida raggaartister, så det bara blir så att de flesta fans missar en och annan platta. Och förresten, vilket bolag skulle ge ut fyra album om året med en artist? Jag menar, förutom lilla Rockathon i USA förstås.