Så nära du kan komma. Ja, så borde nog Kimya Dawsons album ”I'm Sorry That Sometimes I'm Mean” karaktäriseras. En skiva så rak, så ärlig, så ren i sin smuts att den slår in vareviga dörr hos mig.

Albumet är det första av tre soloalbum som Dawson släpper. ”I'm Sorry…” är ett album fyllt med låtar som förmodligen aldrig var avsedda att lämna byrålådan i tonårsrummet. Nu finns de där på en underbar skiva som borde finnas i vart hem. Detta är inte den vanliga Dawson som ni säkerligen känner igen från The Moldy Peaches, även om släktskapet ändå kan vara tydligt. Dawson sitter där med sin gitarr och en mikrofon. Hon plinkar sig mödosamt igenom låtar som är på tok för långa.

Detta är en skiva inspelad i ett rum med en vanlig bandare. Ljudet sprakar lite ibland, och ibland är det högt, ibland lite lägre (i samma låt). Arrangemangen är minimala, rent av barnsliga. Låtarna låter lite som de kompositioner som framfördes på musiken i sjuan. Och ändå… underbart.

Dawson är en modern nomad. Rotlös i sin längtan att känna sig bofast, och trygg i sin otrygghet. Längtan att få vara någons lyser igenom, och det så djupt mänskliga i avsaknaden av tillhörighet dränker varje text. Text efter text, låt mig säga berättelse efter berättelse, säger något om den moderna världens vedermödor. Kampen i vardagen, sveket och våldet mot barnen och den vandrande dottern.

Musiken låter ungefär som om Woodie Guthrie hade träffat på Philemon, Arthur and the Dung, och de fått för sig att spela in lite sköna låtar. Intressant. Dessutom lägger Dawson hela tiden på en del märkliga ljudsamplingar. Men här finns också inspiration i t.ex. Bob Dylan och Built to Spill.

Naket så det bränns. Ensamt så det skrämmer. Så aktuellt att nyhetsbyråerna kan lägga ned. Om ett par år kan jag säga om det blir en klassiker, men jag klarar det inte i skrivande stund. Jag tvekar dock inte att säga bäst än så länge under 2002.