Recension
- Natt klockan tolv på dagen (album, cd) Pst-Q
- 2002
- Border
Så var de bara två
Lyssna
Externa länkar
- Border
- En presentation av skivan signerad skivbolaget.
- mobbade.com
- Gammal sajt som inte uppdaterats på i skrivande stund ganska exakt ett år.
För bara ett par år sedan var Pst-Q och hans kumpaner i Mobbade Barn Med Automatvapen det stora framtidshoppet. Men Seron blev frälst och Leo bestämde sig senare för att lägga av. Kvar står bara Organism 12 och Pst-Q. De starkaste överlevde.
”Natt klockan tolv på dagen” har varit det mest efterlängtade albumet från en svenskspråkig rappare i två år nu. Mer försenad än en burgare på Max. Lika värd att vänta på.
Pst-Q är på många sätt den totala antitesen till resten av den svenska hiphopscenen. Han går åt ett annat håll och tittar inte så nog efter vad andra sysslar med. Hans rim är mer invecklade och defintivt mer underhållande. Innehållet i hans texter är smutsigt, elakt, cyniskt och vasst.
Och trots att han själv verkar sky jämförelsen med spoken word så jämför jag honom hellre med poeter som Bob Hansson och Bruno K Öijer än valfri svensk rappare. Pst-Q står på en annan nivå än nio av tio konkurrenter.
Irriterande och enerverande. Som en trasig nagel i ögat. Ibland betraktande och eftertänksamt, som i ”Jag ser”. Någon enda gång svulstig och glammig, som i underhållande ”Storfräsare” med Timbuktu och Profilen. I redan välspelade dängan ”Vi mot röset” påminns jag återigen av Supreme om hur gärna jag skulle vilja höra en Looptroop-skiva på svenska.
Musikaliskt går Pst-Q också sin egen väg. När de flesta åker skytteltrafik med röda linjen hem till Masse vänder han sig framför allt till trogna vapendragare som DC och DJ Embee. Att de båda verkar dela visionen om hur bra hiphop låter gör att ljudbilden bildar en väl fungerande helhet. Det är ofta mörkt, dystert och lite farligt. Allra bäst i ”Psycho”-influerade ”Koboltbomb” med Leo och Troglodytes på gästlistan.
Pst-Q är den enda svenska rapparen som låter farlig. Jag gissar att han till och med lyckas reta upp en och annan lyssnare till högröd förbannelse. Jag blir bara lycklig av att slippa höra tillrättalagda texter utan innehåll. Här finns mer än skrytyta. Här finns djup.
Årets svenskspråkiga hiphop.
Publicerad: 2002-09-19 00:00 / Uppdaterad: 2012-10-08 11:14
19 kommentarer
vafan!? fick jag bara en åtta???
#
Ditt vådaskott, det bådar gott!
Bara det inte blir en massa flerstaviga runk-komplicerade superrim..
#
Just det, sen kan väl ändå inte Org”jagärbästnisuger”12 kallas ”starkast”, om vi nu snackar kvalitativt starkast. Jag ska väl heller inte börja dregla över Serons duktighet, för det har andra gjort så mången gång förrut. Leo har annars blivit utsedd till Sveriges vassaste rappare ju…
#
rapare
#
Seron.
#
Onekligen en helt sjukt bra grupp de var, MBMA, alltså att varje enhet var så stark i sig. Som ett svensk hiphops Beatles (förlåt om jämförelsen känns löjlig, det var bara vääldigt bildligt jag menade)
#
Årets svenskspråkiga är ju utan tvekan Timbuktu!!
#
Natt klockan tolv på dagen är för övrigt en mycket eminent bok.
#
på skivhugget finns en till ny skiva som tydligen heter Natt klockan tolv på baren.. undras om den e lika bra..
#
Seriöst. Pst/q är en kompetent rappare, som man måste lyssna intensivt på.. Gör man inte det, så blir det bara tråkigt, irriterade, och påkallar en stark vilja att sätta på något annat i bakgrunden… Det är inget som jag vill dansa till, inget som jag vill ha party till, inget som jag vill slölyssna på. Det är som en Kafska bok. Intressant och krävande att ta sig igenom. Bra? JAvisst. Men likaväl blir summan till att det inte är ett bra album. Det är en tråkig skiva, i den traditionella bemärkelsen av en skiva.. Men den har sin plats i skivhyllan och är en given klassiker… men bra? Näh…
#
gnorph: Det är för att skivhugget är helt talanglösa
#
Expressen verkar inte halla med. 1 geting. 0 koll.
#
”Pst-Q är den enda svenska rapparen som låter farlig” det är så sant, så sant. älskar pst-q.
#
Jag tycker Max liknelsen var grym. Hur länge man väntar på vegge-burgaren på Max i Solna är den alltid lika god. pst-q kan behandla svenska ord som en mästare!
#
Han är stentrist. Dessutom låter han riktigt pluggig.
#
Såja, nu börjar man gilla hiphop också. Fan, skivsamlingen blir spretig när man blir tvungen att erkänna att rap visst var bra ändå.
#
En härlig,mörk skiva som jag hade svårt att digga i början,men när man lyssnat igenom den ett par gånger,så vill man bara ha mer…”Å recencerar ni pst efter omslaget,gör ni inte ert jävla jobb”…fortsätt att lyfta svensk underground!!…peace
#
vafan är dagens reccensenter inte pålästa?
Eller är det bara jag som har fattat titeln på skivan eller är det kanske inte tillräckligt intressant med Bob Dylan kopplingen?
#
davvan: Läs gärna bonusinformationen till vänster.
#
Kommentera eller pinga (trackback).