Obehagligt är ordet som jag får i huvudet när jag lyssnar på ”Drink Me”. Där förra skivan, ”Taxidermy”, försökte leta sig ut från ångesten har den här skivan bestämt sig för att stanna kvar.

Chrispin Grey river fortfarande med gitarrerna, Katie Jane Garside låter fortfarande som en galen hynda (som i rytande, morrande och ibland gnällande hund, inte som i nedsättande uttryck) och Billy Freedom söker friheten på andra sidan trumskinnen genom att försöka slå sig igenom dem. Vad basisten Orson Wajih är ute efter, kommer jag aldrig förstå men jag gillar det.

Ingen i Queen Adreena stryker medhårs. De ger dig snarare en örfil för att du inte är tillräckligt uppmärksam. Särskilt på den här skivan. Inledande ”Pretty Like Drugs” stöter Katie sig igenom, med halvslutna ögon och en kropp som inte ens försöker lyfta sig från golvet. Ett tag blir hon arg och vänder upp huvudet för att frusta åt omvärlden, men hon ligger kvar. Smärta och frustration spottas ut över den hårt distade gitarren, med hennes egen röst som ett oskyldigt andra jag liggande bakom med mjuk körsång.

”Kitty Collar Tight” är mer instängd än versionen som ligger ute för nedladdning på den officiella sidan. Katie sjunger som bakom en madrasserad celldörr. Crispin står utanför och hotar med riffen som batonger. ”Make it sing its song / Make it fight” sjunger hon lite uppgivet. Jag gillar versionen som finns på nätet bättre. Renare och mer rakt på sak.

I mittpartiet grottar Katie Jane i sitt inre. Bland de som sticker ut märks ”Razorblade Sky”, liksom ”My Silent Undoing” där hon tar med mig till sin huvudkudde. En ensam speldosa spelar och Katie sjunger som vore det bara för henne själv.

Men tyvärr är den här delen lite för lång och händelselös i stort, trots en del toppar. Det tar ända till slutet innan det vaknar till ordentligt igen. Och har du inte gjort det förut så vaknar du i hotellets lobby, efter showen – ”Hotel After Show”. Bandet raderar sitt förflutna och bränner sitt hem. Jag vill inte vara där när de gör det, men jag gillar att lyssna. Sedan avslutar ”For I am the Way” i en så hoppfull stämning som det kan komma från det här albumet. Det känns nästan lite förvånande, efter ett helt album av ångest i olika former. Men där står hon med hoppet i ögonen. Det känns bra och som en skön avslutning. Kanske för att allt brunnit ner bakom dem och de då kan gå vidare.

Det största problemet med skivan är att jag vill ha så mycket mer. Jag skulle velat haft det debuten lovade, men inte riktigt höll (också där på grund av ett för oansenligt mittenparti). När den kom 2000 spelade jag ”Taxidermy” från sommaren och långt in på hösten/vintern och konserten i Hultsfred samma år var helt fantastisk. Så att den här skivan bara är bra är en besvikelse.

Om du inte hört någon av dem kan du kanske börja med ”Taxidermy”, gillade du den så finns det en del att hämta här. Jag kommer och har redan spelat den mer än vad betyget antyder. För jag gillar vad jag får, även om jag vill ha så mycket mer.