Jag har inte läst på om alla turer kring At the Drive-In. Jag kan därmed bara kvalificerat gissa att framgång ledde till fall. Det skulle i så fall inte vara första gången en sån sak hände och det är definitivt inte den sista.

Det jag vet är att jag blev väldigt sur. Ett stort antal av låtarna på ”Relationship of Command”, bandets sista skiva, var så bra att jag fortfarande använder dem som referens. Dels när band lyckas bli så där bra som jag hoppas på. När de kan fylla mig med energi och få mig att må bra på det speciella sätt som bara den typen av musik kan. Men också vid de tillfällen då band inte räcker till. Att At the Drive-In valde att inte göra en skiva till betydde att jag skulle få mindre av den musik jag verkligen tycker om. Som tur är blev det en fortsättning.

Sparta är Jim Ward, Paul Hinojos och Tony Hajjar från At the Drive-In. De övriga, de andra två, Omar Rodriguez och Cedric Bixler bildade långt mer experimentella Mars Volta (vid sidan av deras andra experimentala dubprojekt De Facto som senast släppte ”Legende du Scorpion a Quatre Queues” sent 2001). Sparta och Mars Volta har båda släppt ep tidigare i år, och nu kommer debuten med Sparta.

Trots att frontmannen Cedric inte är med påminner det här mest av allt om At the Drive-In. Det är mer melodiöst och lite snällare, men harmonierna och låtbyggena känns igen. Trots att de inte rakt av låter At the Drive-In. Det är luftigt och spänstigt och produktionen passar både bandet och mig. Sparta är helt enkelt mer lättillgängliga. Och då menar jag inte det i någon negativ bemärkelse.

Visst skulle jag vilja ha mer aggression och frustration. Jag skulle vilja tvingas upp på tå av musiken och samtidigt känna mina käkar svullna av att tänderna pressat ihop av rusande adrenalin. Men inspirationen kommer ändå. Inte med samma intensititet, men alldeles i närheten. Och det räcker för mig.

”Wiretap Scars” är en lugnare platta än ”Relationship of Command”. Den är mer mjukt emotionell. Utan att vara uttänkt publikfriande. Den är dessutom jämnare än det förra bandets sista skiva. Utan att vi får de där riktiga toppenlåtarna i samma utsträckning här. Men jag gillar den för vad den är och jag rekommenderar den varmt.