”Girl, you really got me going”, ljuder gitarren i sista låten ”Dropout Boogie” (en Captain Beefhart-cover) som vore de en Kinks-refräng. Även om VV och Hotel egentligen sjunger om något annat. Och när låten är slut har jag fått min dos. Och jag känner mig nöjd. Riktigt nöjd.

VV sjunger precis så där som jag gillar när tjejer sjunger. Lite släpigt, lite stönigt. Coolt. Rått. Som PJ Harvey sjöng när hon var punktjej (jaja, ännu mer punktjej än nu). Lite som Patti Smith och som …

När Hotel sjunger får jag en känsla i kroppen av att vilja placera rösten, men utan att klara av det. Som om det ligger där på tungan, redo att komma ut i ord-form. Han låter som …

När jag lyssnar på musiken tänker jag på band som Velvet Underground, Beat Happening och …

Hålrummen ovan kan jag inte fylla. De får mig att söka, men inte att finna. Kanske är hålrummet the Kills själva. Det där lilla extra som du inte får ut av någon annan. Det som andra försöker vara. De har en del att förverkliga till fullängdaren. En del att brodera färdigt på. Men det här fungerar utmärkt som en aptitretare.

Hur som understryks återigen att det här är EPns år. 18 minuter, ingen plats för dötid. Fyra låtar, ingen plats för utfyllnad. Och samtidigt nog med tid att visa vem man är och vad man vill.

En alldeles lagom dos.