Det är inte alls ofta det händer. Väldigt sällan faktiskt. Inte ens en gång om året. Att en skiva överrumplar mig och tvingar mig att älska den. Den här skivan lyckades på en genomlyssning.

Jag är ingen rockperson direkt. Förutom tung jävla hårdrock med bluesanor och lite annat smått och gott kan man lätt räkna mina rockfavoriter. Det brukar vara lite för enkelt, för lite groove, för simpla melodier och för få ackord för att jag ska hålla intresset vid liv. Men QOTSA är ett av de få gyllene, glänsande undantagen som får mig att stolt utropa: Rock! Jag gillar rock!

Det var egentligen förra skivan ”R” som tvingade sig på mig, den här gången var jag mer förberedd på kärleken. Av en ren slump började jag lyssna på ”R” och trodde att jag var på särdeles gott och förlåtande humör då jag tyckte om den. Men det gick inte över och en del av låtarna (”Feel Good Hit of the Summer”, ”The Lost Art of Keeping a Secret” och ”Monsters in the Parasol”) är fortfarande på min topplista. Och spelningen på Hultsfred förra året var en liten höjdpunkt.

Så som sagt var. Jag var förberedd på att den nya skivan skulle vara bra, men inte att jag skulle bli förälskad och beroende av den. Jag har levt skivan i en vecka nu.

En del av det beror förstås på Josh Hommes klockrena och vackra sång, i kombination med Nick Oliveris ångestdemonskrik och Mark Lanegans dekadenta rockröst. I like.

Låtarna (främst av Homme och basisten Nick Oliveri) är verkligen sånger, kompositioner. Som inte tråkar ut hjärnan med klassiskt bajstråkigt vers-refräng-stick, utan bygger upp, trasar sönder, eskalerar och faller ihop. Men de har alltid ett mål och en mening, det finns något som fångar uppmärksamheten överallt. Taktarter som man sällan hör byts plötsligt ut mot andra annorlunda taktarter och tvingar hjärnan att jobba tillsammans med musiken. Fantastiska, följsamma melodier klänger sig fast på punkskrikiga utbrott likaväl som på sött sextiotal med tamburin och svajig surfgitarr. Stenhårda grottmansgitarrer kramas med smeksamma mysrefränger och glamrocks-handklapp.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Olika musikstilar skarvas omärkligt ihop till en enda skön multifärgad klump musikmodell-lera. Glatt, sorgset, argt, vackert, galet, snyggt, hårt, lekfullt, svängigt. Allt möjligt och omöjligt. Lite Zappaistiskt.

Och hela tiden känns slumpen långt, långt borta. Det är så välgjort och spirituellt att jag sitter och får pirr i bröstkorgen av lycka.

Skillnaderna från förra skivan är ganska många. Dels är alla låtarna av en jämnt bra kvalitet (nu låter jag som jag bedömer säckar av säd, men jag kan inte annat – det ÄR kvalitet). Dels har de bytt upp sig i trummisväg till Dave Grohl, som sköter sitt jobb fläckfritt och lyckligt. Jag vill vara en trumpinne. Eller en sångmick kanske. Eller en ilsken gitarrsträng. Jag vill krypa in i skivan och vara med. Musik kanske kan förklaras med hjälp av matematiska regler, men fantamej om det går att förklara känslan att vilja krypa in i en högtalare av pur kärlek.