Det är lättare att hinna ducka om man ser smällen komma. Man hinner förbereda ett försvar. Höja garden eller sätta fart på fotarbetet. Annars kan det lätt sluta med en golvomfamning.

På gott och ont.

När det gäller musik är det som med kärlek. Man blir gärna träffad hårt och hänsynslöst. Det är då det känns som mest. Det är då det är som bäst. Då är garden oftast bara i vägen.

Kanske var det till stor del överraskningsmomentet som gjorde det? Frågan är hur man skulle rangordna de två fullängdarna om släppordningen varit den omvända. Hade jag hållit ”Parachutes” lika högt då? Ingen aning, men det känns definitivt som om ”A Rush of Blood to the Head” inte är i närheten av debuten. Kanske är det förväntningarna som spelar in? De som utgör garden?

Inte för att ”Parachutes” var en brutal skiva på något sätt. Inte annat än att den är brutalt vacker möjligtvis. Men den knockade mig då den dök upp från ingenstans. Slag för slag – låt för låt, till dess att jag tagit räkning till 10 och den hamnade i toppen av år 2000:s skivsläpp.

Det är ingen gigantisk skillnad mellan hur Coldplay låter nu jämfört med för två år sedan. De gör fortfarande vacker, svävande och melodisk pop med Chris Martins falsett svävande högst av allt. Till viss del har man släppt de raka fyrtaktstuggande gitarrerna och är lite friare i formen.

”Daylight”, ”Clocks” och ”A Whisper” visar upp ett mer experimenterande Coldplay. Lite mer musikermusik. De är något på spåren men har inte riktigt hittat rätt än.

Även om det finns en del höjdpunkter så är de inte på samma nivå som på ”Parachutes”, och dessutom känns det som om skivan trampar vatten på sina ställen. Utfyllnadslåtar om man så vill.

Det börjar bra med pumpande, snudd på dramatiska ”Politik” som följs av förstasingeln ”In My Place” som växer för varje lysning. Även stegrande ”God Put a Smile on My Face” tillhör de starkaste låtarna.

Sedan smyger sig känslan på efter ett tag. Känslan av att inte alla låtar håller samma klass. Känslan av att de flyter ihop. Det är svårt att sätta fingret exakt på vad det är, men känslan finns där. Det är bra, men inte riktigt klockrent.

”Green Eyes” är farligt nära hästjazz och dansband och det är snudd på att man hör ljudet av hovslagare i fjärran. ”Warning Sign” siktar på samma storslagna nakna känslor som de lugnare låtarna på ”Parachutes” gjorde, men det blir inte lika naket och vackert och det gör inte lika ont. ”Amsterdam” är närmare målet men känns ändå som en slags lillebror till låtar som ”We Never Change” och ”Trouble”.

Jag saknar Jonny Bucklands gitarrer. De har tyvärr en mindre framträdande roll på ”A Rush of Blood to the Head”. Till stor del var det de i kombination med Chris Martins sång som gjorde ”Parachutes” till en så helgjuten platta. I ”God Put a Smile on My Face” blir man påmind om hur gitarrerna kan låta och det gör nästan saknaden ännu större.

Grundkravet för en bra skiva är naturligtvis bra låtar, men utan de små detaljerna blir aldrig helheten riktigt bra. När jag varvar lyssnandet på ”A Rush of Blood to the Head” med ”Parachutes” står det klart att debuten slår uppföljaren på samtliga punkter.

Men å andra sidan såg jag ju smällen komma den här gången.