Jag har egentligen aldrig lyssnat på Guttermouth i någon större omfattning. Det har alltid känts lite som om bandet varit ett slags soundtrack till dessa oräkneliga kiss och bajs-shower som MTV på något sätt kväder fram mellan videon av Britney Spears och något skräp av Destiny's Child. Nåja till Guttermouths försvar ska ju läggas att de gjorde sin grej ett tag innan MTV insåg att de kunde tjäna pengar på att ”drop-out-slackers” badar i bajs eller får stryk av någon kristen fanatiker i Texas (Jag undrar om Guttermouth inser att det de hatar, skolan, idag inte räds att tala kiss och bajs, ens på forskarutbildningsnivå?)

När jag nu återigen stiftar bekantskap med Guttermouth så får jag fortfarande vibbar av underliv, visserligen inte hela tiden men ändå. Visst finns låten ”Pee in the Shower” med på skivan och visst är det konstigt att låten ”Gusto” avslutas med en halvskrikande gris. Slutligen kan väl kanske hela ideologin sammanfattas i följande textrader från låten ”Scholarship in Punk”: ”When you're fifteen years/Who the hell really cares/All that counts is getting laid/Hate her braces love the braids”

Det är svårt att inte dra på munnen ibland. Jag erkänner detta. Det finns en hel del fyndigheter hos Guttermouth, särskilt som det musikaliska faktiskt når oanade höjder på ”Gusto”. Förutom den så vanliga trallande skatepunken så levererar Guttermouth klockrena pop- och rocklåtar. ”Camp Fire Girl # 62″ är en surfpopdänga som inte står Fuzzmates långt efter. I ”Contagious” blir Guttermouth ett band i The Strokes eller White Stripes fotspår, och med tydlig självsäkerhet levereras låt efter låt som lika gärna kunde vara snodd ur den ena eller andra genren. Skulle någon vara road skulle det vara möjligt att se ”Gusto” som en slags antologi i 1990-talets punkrockgeografi. I varje fall den amerikanska.

Helt klart värt att lyssna på (ett tag i varje fall), men absolut inget att ge till sina barn eller till svärföräldrar. Jag tror att de bara skulle få förutfattade meningar om oss som ändå lyssnar på sådant här. Ja, vi som dessutom drar lite på munnen och trampar takten mitt i den grå vardagen.