En dag i början av året fick jag en mp3:a skickad till mig av min kompis Erik. ”Did you give the world some love today, baby” sjöng någon Doris jag aldrig hört talas om. Han tyckte det var månadens låt och ville sprida glädjen vidare. Nja. Sådär, va. Men den växte. Att den växte.

Nu är låten en sån där låt jag lyssnar på när jag känner att jag behöver någonting. Bli på bra humör eller få energi eller själslig styrka för att jag bara ledsnat. En fantastisk sång som jag inte har börjat avguda själv, utan fått min omvärld att behöva också.

Så till sist hände det som så ofta händer med mig och mp3:or: jag köpte skivan. Jag är ett praktexempel på att digital gratismusik faktiskt gynnar musikkommersen.

Tillbaka till Doris. Hon har sannerligen en fantastisk röst. En lite raspig, men också mjuk söt-tuff sopran. Med en perfekt intonation och snyggt engelsk uttal. Hon sjunger lite som Nina Persson i de spröda fina låtarna, men tar när det behövs fram en bergsprängardimension som påminner om de allra hårdaste rockbrudarna. Helt underbar.

Och musikerna finns det heller inget att klaga på. Janne Carlsson får mig totalt på sin sida med sin slafsiga och vilda trumstil, lite Ringoaktigt på sina ställen. Charmigt och asbra. Basisten Lukas Lindholm är också värd att nämna, han spelar sådär våldsamt många olika bastoner som man skulle göra i början av 70-talet. Och det svänger.

Låtmaterialet är det dock lite sämre med. Berndt Egerbladh, pianist och kompositör, sägs ha upptäckt Doris när hon som ung jobbade som frisör i Masthugget i Göteborg. Han har, tillsammans med skotten Francis Gowan, skrivit de flesta av låtarna på skivan, men tyvärr är de inte alls lika svängiga och bra som de andra har bidragit med. Förutom ”Did you give…” som är skriven av Norman Martin, är The Bands ”Whispering pines” den låt som verkligen gör Doris röst rättvisa. Möjligtvis är funkrockiga ”Beatmaker” i en högre klass (om den inte hade varit så lik en annan av Egerbladhs/Gowans egna låtar – ”Don't”) och av de lugna sångerna gillar jag ”Daisies” bäst, där Doris låter som hon sitter precis intill en och sötsjunger.

Med bättre låtar hade Doris varit en legend inom den svenska musiken, jag är övertygad.

På den skiva jag fick tag på finns inte bara den ursprungliga LP:n från 1970 med, utan också tio andra låtar som benämns som ”The pop years” utan närmare angivelse om hur de tidigare givits ut. Men av soundet och stilen jag kan gissa mig till att de kommit ut under sextiotalet. Och bland en del gulliga popbitar finns det en vacker pärla här också: ”What a lovely way”, som delvis är skriven av sportkommentatorn Åke Strömmer!

Men allt detta fick jag för det facila priset av femtionio kronor. Billigt. Och titellåten är ensam värd pengarna.