Det är en sorgsen Alec Empire som satt ihop den här skivan. Han säger att han inte längre vill vara politisk på ett utåtriktat sätt. Inte längre störta världen i eld och svavel för en ny världsordning, i alla fall inte just nu. Kanske har han gett upp, kanske tog bara den sortens energi slut när vännen och bandkollegan Carl Crack från Atari Teenage Riot dog förra hösten.

Efter världsturnén som slutade i kaos med Carl Crack på torken och en oljudspelning som förband till Nine Inch Nails på Brixton Academy (utgiven som live-skiva) stängde Alec in sig i sin Berlin-studio och gjorde dubbelskivan ”Intelligence & Sacrifice”.

De två skivorna har helt olika karaktär. Den första är konfrontativ och går i Atari Teenage Riots spår, både textrader och ljudbilder känns igen, även om lite av kraften saknas. Den andra är mer fylld av stämningar, lik hans tidigare instrumentala arbeten släppta på Geist eller Mille Plateaux.

Den första drygt 50 minuter långa skivan är en implosion. Alec har sönder sig själv och drar med sig världen runt omkring i fallet. Det börjar med ”The Path of Destruction” där en loopad uppspeedad gitarr talar om hur det ligger till. Alec välkomnar oss med orden ”Welcome to our world / A world without limits”. Han fortsätter med lite lågmälda ”The Ride”, en färd ner i den nedåtgående spiralen. ”Tear It Out Remix” skulle vara ganska trist om det inte vore för de sköna, höga synthsslingorna och att mittpartiet spelas baklänges. Sen kommer en av hela skivans höjdpunkter med den mindre subtila ”Everything Starts With a Fuck”. Ett kompromisslöst långfinger i luften. En kort version av b-sidan på singeln, ”Killing Machine”, följer.

Det fortsätter och fortsätter, låtarna är bra och produktionen gillar jag. Men det finns inga riktiga spetsar. Det finns ingen ”Start the Riot”, ”The Future of War”, ”Deutchland (Has Got to Die)” eller ”Destroy 2000 Years of Culture”. Och jag saknar den där riktiga murbräckan bland materialet. Resan neråt avslutas hur som helst efter ”New World Order” med en tio och en halv minut lång oljudskonsert signerad Nic Endo från Atari Teenage Riot. Och när världen som vi känner den gått under börjar återuppbyggnaden med den andra skivan.

Under en timme och tolv minuter bygger Alec långsamt upp sig själv igen. Det inleds med en lång avslappningsövning på nästan 30 minuter med titeln ”2641998″. Det är lite för långt och jag vaggas för djupt in i dvala. Jag kommer igenom det med medvetandet i behåll alltför sällan, för när jag gör det finner jag en hel del njutbart att hämta efteråt. Som till exempel ”Two Turntables and a Moog” som minner om Alecs Gameboy-experiment ”We Punk Einheit!” (under artistnamnet Nintendo Teenage Robots), kallt svängiga ”Vault Things of the Night” eller Alecs minnen från sin tid som breakare i ”Electric Bodyrock”. Men egentligen är det meningslöst att ta ut spår, för när jag lyssnar på den andra skivan gör jag det oftast i ett svep med hörlurar. Men jag hoppar över ”Parallel Universe”, den är lite för för mycket lik mitt eget tinnitusljud för att jag skall fixa det.

Han valde att göra allt själv. Kunde inte arbeta med någon utom Nic Endo som fick vara med och göra oljudsmattor. Senare satte han ihop ett band bestående av Charlie Clouser (Nine Inch Nails), Merzbow (galet oljud från Japan), Gabe Serbian (The Locust) och Nic Endo för att spela live och då är det framför allt materialet från den första skivan som spelas på festivalscener runt om i världen.

Gillade du Atari Teenage Riot kommer du tycka den första skivan är bra, om än inte tillräckligt hård. Gillade du Alecs ”Hypermodern Jazz 2000.5″ från 1996 så gillar du den andra skivan. Som helhet är det en ganska frän idé att koppla ihop så diversifierade delar som digital rock (ett snäpp ner från digital hardcore) och experimentell instrumentalmusik, men kanske inte helt lysande för en sammanhängande skiva. Trots allt är jag glad att en av europas mest intressanta artister fortsätter släppa skivor, även om ATR aldrig får någon riktig fortsättning.